Tisdagsmorgonens rutinmässiga nyhetslunk avbröts brutalt av beskedet från Bryssel om två bomber exploderat på flygplatsen. Senare exploderade en bomb på en metrostation i närheten av EU:s högkvarter i centrum av Bryssel. Terrorismen har igen slagit till i hjärtat av Europa. När detta skrivs har ingen ännu tagit på sig skulden för attackerna, men vittnesmålen om att det ska ha hörts rop på arabiska innan bomberna briserade pekar i riktning mot en av de hänsynslösa aktörer som varit verksamma de senaste åren, Islamiska staten IS. Terrorforskaren Magnus Ranstorp kopplar i Aftonbladet (22/3) attacken till att belgisk polis i fredags grep Salah Abdeslam, misstänkt för delaktighet i terrorattackerna i Paris 13 november. Ranstorp talar om rester av celler som är en del av den belgiska extremistiska miljön, och att det kan vara så att de här grupperna känner sig pressade och kräver vedergällning för Abdeslam och hans gripande. IS har trängts åt militärt i Syrien, vilket också bidrar till att man har behov att visa sin styrka på fiendens hemmaplan. Då är, som också Ranstorp säger, både Bryssels flygplats och American Airlines, mål som inte förvånar. Flygplatsens symbolvärde är stort och entréhallen mer än lätt att nå. Säkerheten är låg utanför kontrollerna. Nyhetsbyråerna rapporterar om slappa rutiner. American Airlines är, säger han, den mest lättillgängliga amerikanska måltavla man kan få. "Det är den måltavlan som skapar mest störning och har mycket mindre bevakning än amerikanska ambassaden." Terrorhotet har ökat betydligt i Europa, med attacken mot Charlie Hebdo för ett drygt år sedan som kuslig upptakt. Den 13 november inträffade ett av de blodigaste terrordåden i Europa sedan andra världskriget när 130 personer dog och över 350 skadades när terrorister gick till attack på flera platser i Paris. Den nya vågen av terrorism inleddes med attacken mot tvillingtornen i New York den 11 september 2001. Terrorismens historia är ändå längre än så och upptrappningen av det islamistiska våldet är en invecklad historia där en början är den sovjetiska invasionen av Afghanistan. Ockupationen, det amerikanska stödet till talibanerna som bekämpade ockupationsmakten och en rad andra faktorer bidrog till att stärka den radikalisering som tar sig uttryck i terrorism. Islamisterna befinner sig i krig mot resten av världen; inte bara Väst utan också folken i en lång rad muslimska länder. Fortfarande är en överväldigande majoritet av offren för terrorn själva muslimer. Samtidigt har terroristerna omdefinierat själva begreppet krig. Där "krig" i de flestas föreställningsvärld liknar det förra århundradets världskrig med klara frontlinjer är dagens krig – som det i Syrien – ett allas krig mot alla som förs by för by, kvarter för kvarter. Terroristerna tar med sig den logiken till Europa. Samma kusliga logik gäller valet av mål för attackerna, de sätts in där säkerheten är mest eftersatt och skadeverkningen maximal. Det gör terrorismen svårbekämpad och sätter fokus på underrättelseverksamhet och enskilda tillslag. Brysselbomberna briserade i ankomsthallen, utanför säkerhetskontrollerna. En kommentator på BBC förutspådde kontroller utanför ankomsthallarna, men sedan då, då DET området bombas ... Terrorismen skördar alltid direkta offer, och nu sörjer vi dem som dödats i Bryssel. Men terrorn siktar alltid längre, syftet är att sprida rädsla och lamslå de kretsar man riktar attackerna emot. Vi kan effektivera skyddet och kampen mot terrorismen – men till vilket pris? Hur långt ska det öppna, fria samhället avstå från sin öppenhet och frihet i kampen mot terrorismen? Terrorismen är en utmaning för demokratin. Dels driver den samhället att inskränka de medborgerliga rättigheter man säger sig försvara, dels stärker den de extrema kretsar som drar allt främmande över en kam och betecknar hela folkgrupper som terrorister. Terrorismen ska bekämpas och världssamfundet måste enas i kampen mot organisationer som IS och Boko Haram. Samtidigt måste vi värna det öppna samhället. Ekvationen är svår.