I Li Andersson får Vänsterförbundet en ordförande som kan få ut partiets politik. Hon gör det på ett faktabaserat sätt och utan att det blir vänsterpopulism av det hela. Hon kan lyfta partiet över 10-procentsgränsen men bör putsa bort den rödgröna stämplen och bli mer röd för att övertyga facket. Och så borde hon tillåta pälsnäringen.