Finland framstår fortfarande som en pragmatisk och samvetsgrann medlem som sällan ställer sig på tvären.

I en bok som Utrikesministeriet ger ut senare i veckan tar politikforskare och experter ställning till hur den finländska EU-politiken utvecklats under medlemskapets lopp. Enligt boken präglas vårt medlemskap främst av kontinuitet.

– Finland har bara i vissa enskilda frågor ställt sig på tvären, även om det i sig varit viktiga frågor, ­säger ­bokens redaktör Tapio Raunio, professor i statslära vid Tammerfors universitet.

Han får medhåll av Finlands ­före detta EU-ambassadör Jan Store, som tidigare uttryckt oro över allt hårdare uttalanden av Finland vid EU-borden.

– Finlands linje är i huvudsak konstruktiv. För det mesta försöker Finland bidra till lösningar och söker hellre lösningar än problem.

Frågan om en ny blåvit EU-politik blev aktuell 2011 då Finland som enda land krävde lånegarantier av Grekland. Bakgrunden till kravet var Sannfinländarnas valseger.

Enligt boken var Sannfinländarnas valseger något av en vatten­delare ­eftersom regeringens förhandlingsrum blev snävare. Å ­andra sidan kan Sannfinländarna faktiskt ha bidragit till en mång­sidigare EU-debatt i Finland. Raunio ­säger att det hört till vår kultur att fatta besluten bakom stängda dörrar och ­utan insyn.

– EU-debatten var ­icke-existerande alltför länge.

I början av medlemskapet rådde en stark enighet om att lilla Finland ska vara aktivt och söka sig in mot EU:s kärna. Linjen leddes av lång­variga statsministern Paavo Lipponen (SDP) men det fanns egentligen inget parti som var annan åsikt.

Det är först i och med Sann­finländarna som frågan om hur långt inte­grationen ska gå kom upp till diskussion. Sedan dess har EU-­debatten ­varit mer aktiv både i riksdagen och på annat håll.

Enligt ­Raunio är ­debatten å ­andra ­sidan ­begränsad eftersom den främst kretsar kring den gemensamma valutan och ­invandring.