Koivisto var president under två perioder åren 1982–1994. Före det hade han redan agerat som tillförordnad president sedan Urho Kekkonen tvingats avstå uppdraget av hälsoskäl 1981.

I presidentvalet 1982 tog Koivisto en ganska klar seger. I sin utrikespolitik följde han till en början i Kekkonens fotspår med en betoning på nära relationer till Sovjetunionen. Avtalet om vänskap, samarbete och bistånd förlängdes med 20 år i samband med Koivistos första statsbesök till Sovjetunionen sommaren 1983.

Men under Koivistos presidentperiod skulle riktningen ändras. När Sovjet föll hösten 1991 blev det stora ändringar i den finska utrikespolitiken. Finland sade upp VSB-avtalet och även vissa militära begränsningar som hängt kvar sedan Parisfreden 1947. Dessutom ansökte Finland om medlemskap i EU våren 1992.

I inrikespolitiken betonade han parlamentarism och bidrog till att presidentens makt minskades jämfört med Kekkonens era. I stället försökte Koivisto påverka i bakgrunden.

Folkkär president

Koivisto var en populär president vilket bland annat märktes då han valdes till president redan i den första omgången 1982. Han fick 167 av 301 elektorsröster. I valet 1988 behövdes en andra omgång, då röstade 189 elektorer på Koivisto.

Att han var så populär bland folket förklaras åtminstone delvis av att han var så folklig. Hans bakgrund tilltalade också många.

Koivisto föddes i Åbo i november 1923. Hans föräldrar var snickaren Juho Koivisto och Hymni Sofia (född Eskola). Mamman dog då han bara var tio år gammal.

Han slutade skolgången efter folkskolan och började jobba.

Under vinterkriget deltog han som frivillig i brandkåren trots att han bara var 16 år gammal. I fortsättningskriget stred han först i infanteriregemente 35 och senare som en del av Lauri Törnis jägarkompani.

Efter kriget fortsatte han sin arbetskarriär med olika jobb. Bland annat jobbade han som föreståndare för hamnkontoret i Åbo, som folkskollärare och yrkesvägledare.

1950 träffade han Tellervo och paret gifte sig 1952. De har varit gifta sedan dess.

Efter kriget återupptog han också sin utbildning. Han blev student 1949, tog sin examen som filosofie kandidat vid Åbo universitet 1953 och tre år senare kunde han titulera sig doktor. Doktorsavhandlingen handlade om de sociala relationerna i Åbo hamn.

Statsminister och bankman

Efter kriget inledde han så småningom också sin politiska bana. Han blev medlem i SDP 1947 och år 1957 blev han invald i Åbo stadsfullmäktige. Samma år föddes dottern Assi och familjen flyttade till Helsingfors där Mauno fått jobb på Arbetarsparbanken.

Steget in i rikspolitiken tog han 1966 då han utsågs till finansminister i Rafael Paasios regering. Redan året därpå avancerade han till statsminister för första gången. Perioden varade i två år.

I Paasios andra regering 1972 blev Koivisto igen finansminister. Hans finanskunnande belönades också med posten som chef för Finlands Bank från 1968 fram till 1982.

Hans andra statsministerperiod började 1979 och pågick ända fram till att han fick rycka in som president. Han visade karaktär då han motsatte sig president Urho Kekkonen som ville att statsministern skulle avgå 1981. Men Koivisto stod på sig och konstaterade att regeringen behöver riksdagens förtroende, inte presidentens.