Under sensommaren 1991 kom en trio med ett viktigt budskap till president Mauno Koivisto. De var utrikeshandelsminister Pertti Salolainen (Saml) och Utrikesministeriets tjänstemän Veli Sundbäck och Antti Satuli. EU-kommissionens ordförande Jacques Delors hade sagt till finländarna att Österrike och Sverige tänker ansöka om medlemskap i unionen. Om Finland vill hänga på gäller det att bestämma sig.

Salolainen säger att han undrade om Koivisto ville ta en timeout i frågan. Till en början sade han nämligen ingenting till trion som kommit hem från Bryssel, men efter en stund tog han till orda.

– Nå så var det sagt då, sade Koivisto enligt Salolainen.

Salolainen och tjänstemännen tolkade det här som ett positivt svar och började förbereda medlemsförhandlingarna.

Salolainen säger att Koivistos rutt västerut var konsekvent, men samtidigt var presidenten försiktig.

Esko Aho (C) som var statsminister på den tiden bedömer att Koivisto precis som J.K. Paasikivi och Urho Kekkonen ville föra Finland västerut. Under Koivistos presidentperiod uppstod möjligheter för att styra västerut och de möjligheterna utnyttjades till fullo.

– Det kanske finns en vanföreställning om att vi såg österut och så plötsligt svängde västerut. Under det kalla kriget var våra möjligheter betydligt mer begränsade, säger Aho.

Enligt Aho ville Koivisto alltid vara säker om att situationen och omständigheterna var de bästa möjliga. Och när de var det, agerade Koivisto snabbt. Som exempel nämner Aho hur Finland lösgjorde sig från VSB-avtalet. Å andra sidan kritiserades Koivisto för att han velade i frågan om att erkänna de baltiska staterna.

– Koivisto höll ett öga på Michail Gorbatjov och hur det hela skulle påverka hans ställning, säger Aho.