Inget skulle förändras? Regeringen sjösatte alltså en helt ny, landsomfattande modell baserad på tolv sjukhus med omfattande jour i akt och mening att inget skulle förändras, varken inom den närmaste tiden eller i framtiden?
Eller var det enbart för Vasas vidkommande inga förändringar skulle ske? I övriga landet skulle förändringens vind blåsa, men just i Vasa fanns ingen som helst orsak till oro?
I ledaren antyds att upprördheten och oron gränsat till masshysteri och att både allmänheten, regionens politiker och medier låtit sig ryckas med. Nu finns det anledning till självkritik och – tydligen – bugande och bockande i riktning regeringen. Ursäkta så mycket att vi täcktes framföra kritiska synpunkter på ert arbete!
En regering har all rätt i världen att introducera reformer. Eller rentav skyldighet att göra det, med det allmänna bästa som slutmål. Men i en fungerande demokrati har politiker utanför regeringen, tjänstemän, professionella specialister inom det område det gäller och den breda allmänheten en precis lika grundmurad rätt – och skyldighet – att peka på sprickor i det resonemang och den faktabakgrund som ligger till grund för en reform. För medias del är en kritisk granskning av det som sker en ytterst central uppgift.
Debatten kring Vasa centralsjukhus har inneburit en kritisk granskning av det förmodade utfallet av vårdreformen för Österbottens del. Att det skulle ha varit onödigt är en förbluffade slutsats – med tanke på exempelvis de faktafel gällande Vasa centralsjukhus överläkare Auvo Rauhala listat. Rauhala träffade i januari de samlingspartistiska ministrarna Risikko och Orpo i Vasa. ”Ni har rätt att vara arga och besvikna”, sa Risikko efter mötet.
Visst kan debatten på sina håll på gräsrotsnivå ha skapat en uppblåst bild av att centralsjukhuset ska komma att jämnas med marken. Alla de farhågor som framförs under en het debatt behöver inte bekräftas men det betyder inte att de inte behöver luftas. I efterhand är det svårt att med säkerhet säga vilka försämringar som tonat bort för att de mötts av saklig kritik och vilka faror som hur som helst inte skulle ha förverkligats.
Man kan inte, som Pohjalainenledaren gör, enbart se till nuläget, till vad som förefaller tryggat i detta nu. Modellen med tolv sjukhus med omfattade jour är en färdplan inför framtiden. Politiker med framförhållning beaktar det.
En möjlig försämring av sjukvården är något som väcker oro. Av alla tänkbara orosmoln är det för många det allra värsta, det mest ångestladdade. För dem som tillhör en språkminoritet blir det än värre om det till den oron knyts ytterligare en oro: Att inte blir förstådd när man är som mest utsatt.
Uppenbarligen resulterade ”masspsykosen” i ett felaktigt resultat i kommunalvalet. SFP:s Joakim Strand blev röstmagnet, likaså SDP:s Kim Berg, sjukhuset talesman. För tidningen Pohjalainens närstående Samlingspartiet, med en otydlig linje i sjukhusfrågan, gick det sämre.
Det hade enligt ledartexten mycket lite med fakta att göra. Enbart med känslor, uppiskade av de partier som sedan skördade frukten av känslostormen i kommunalvalet. Att presidenten såg sig tvungen att ta till en osedvanlig markering i samband med att han stadfäste jourlagen tillmäts inte heller någon betydelse. Var det också en känsloyttring avsedd att gynna SFP och SDP?
Allting kan politiseras och alla partier försöker givetvis maximera sitt understöd; det är liksom själva meningen med partier. Det kan göras på ett ärligt och snyggt sätt, det kan göras manipulativt med stöd av inte helt vattentäta sanningar. Partierna rör sig på en linje mellan de här två punkterna.
Trygg vård för alla och envar oberoende av inkomst, språk med mera är något som bör stå över politiserande, den insikten låg bakom den breda uppslutningen bakom sjukhuset. Men Pohjalainen såg åtminstone i måndags inget annat än politiserande, ingen strävan efter det gemensamma bästa för alla inom Vasa sjukvårdsdistrikt. Det är synd.
