Finland undviker än en gång EU-kommissionens stränga ekonomiska styrning. I ett beslut på måndagen berömmer kommissionen Finlands strukturella reformer som väntas öka produktiviteten och tillgången på arbetskraft.Enligt den ekonomiske experten Sixten Korkman är Finlands ekonomiska problem på lång sikt ingalunda över, och att det fortfarande ligger fortfarande i Finlands och finländarnas eget intresse att göra något åt den stora skuldsättningen och hållbarhetsproblemen i ekonomin.

Hittills har sex länder övervakats speciellt noga av kommissionen, det vill säga Frankrike, Kroatien, Portugal, Grekland, Spanien och Storbritannien. Kommissionen meddelade på måndagen att Kroatien och Portugal avförs från listan.

Den här listan har krympt snabbt de senaste åren. Ännu för sex år sedan fanns 24 länder på listan.

Den globala recessionen till trots är det på något sätt förbryllande att EU och medlemsländerna inte klarar av att få rätsida på finanserna. Denna flathet har försatt EU i en existentiell kris. Helt i onödan.

Världens största ekonomi är varken Kina eller USA, utan EU:s inre marknad. EU:s 28 medlemsländer samt EES-länderna Norge, Island och Liechtenstein utgör tillsammans EU:s inre marknad. På den inre marknaden finns cirka 500 miljoner konsumenter och omkring 20 miljoner företag.

Utgående från de så kallade ”fyra friheterna”, den fria rörligheten för varor, tjänster, kapital och människor inom EU:s gränser, ska mellan de 31 länderna varor, tjänster, personer och kapital kunna röra sig utan att hindras av tullar, avgifter, diskriminering eller nationella krav. 25 år efter startskottet för den europeiska inre marknaden är den också världens största integrerade marknad. EU:s totala BNP uppgick till över 14 600 miljarder euro år 2015.

Av företagen i EU är omkring 85 procent tjänsteföretag som sysselsätter över tre fjärdedelar av alla anställda. Det är också den sektor som är snabbast växande i Europa. De regler som har störst inverkan på tjänstehandel mellan EUs medlemsländer är de som redan 2006 antogs i Tjänstedirektivet och reglerar ungefär 70 procent av den privata tjänsteproduktionen i EU.

Tjänster är numera ofta en avgörande del av utbudet även för tillverkningsföretag. Dessa tillhandahåller inte bara produkter, utan även tjänster till sina kunder. Dessa tjänster utgör ibland upp till 80 procent av tillverkningsföretagens erbjudanden.

Skillnaden mellan varor och tjänster är allt mer otydlig. Det talas om att tillverkningsindustrin genomgår en så kallad ”tjänstefiering”. Tjänster till kunderna utgör ibland upp till 80 procent av tillverkningsföretagens verksamhet.

Trots den nära kopplingen mellan varor och tjänster ligger handeln med tjänster inom EU långt efter varuhandeln. Det är alltså här den största potentialen finns. Formellt finns inga hinder. Alla beslut är tagna. Skulle man följa alla dessa direktiv, kunde tillväxtpotentialen inom varu- och tjänstesektorn vara 1 biljon euro. Låt vara att Brexit kommer att nagga denna summa i kanterna med några hundra miljarder euro, men ändå.

I princip borde det räcka med att myndigheterna i ett land granskar och godkänner en vara eller produkt, och att hela den inre marknaden ligger öppen efter det. Så är det enligt lagstiftningen, men inte i praktiken, trots att ett medlemsland normalt sett inte får hindra ett företag från att sälja en tjänst eller vara om företaget har tillstånd att sälja dessa i hemlandet.

I dagens läge finns nämligen ungefär 500 nationella, regionala och lokala direktiv som försvårar exempelvis varors entré på marknaden.

Skulle den fria rörligheten på den inre marknaden fungera, kunde den bland annat leda till ökad handel, fler gränsöverskridande investeringar, stordriftsfördelar, större utbud, rörlig arbetskraft och ökad konkurrenskraft för europeiska företag. Med en väl fungerande inre marknad skapas därför förutsättningar för ökad tillväxt, sysselsättning och välfärd. Så är det inte i dag.

I stället har misstron gentemot EU vuxit i takt med den globala recessionen och de ökande flyktingströmmarna. Det i sin tur har medfört att EU håller andan varje gång det är val i ett medlemsland. Omröstningen i Storbritannien visar att den oron inte var obefogad.

Också valet av Donald Trump till USA:s president var en variabel som medför utmaningar för EU.

Ett problem utgörs också av de politiker som till vardags talar om EU i tredje person, och på det sättet försöker i för nationen besvärliga frågor skyffla över ansvaret på EU för att rädda sitt eget skinn.Också Finland har blivit ett Nej-land inom EU. Det har utvecklats ett tankesätt och en kutym att gömma sig bakom EU då man motsätter sig förändring och utveckling.

Finlands alldeles för passiva EU-politik riskerar att marginalisera Finlands roll. Det är mycket oroväckande, eftersom EU kommer att förändras rätt mycket de kommande fem åren, och det inte enbart på grund av, eller tack vare, Brexit.

Ifall EU skulle få sin inre marknad att fungera enligt de beslut som redan finns skulle mycket vara vunnet, det skulle också hjälpa Finland.

Protektionismen gör dock att EU:s medlemsländer säter krokben för sig själva.

EU borde se sig i spegeln, vem syns då? Och vad berättar detta? Den ekonomiska krisen måste få sin lösning för att förtroendet för EU ska återgå till en skälig nivå.