En eurofinansminister, ”eurochef”, på heltid med ett eget finansdepartement och en europeisk valutafond, kunde vara ett sätt utveckla euroområdet under kommande år.EU-kommissionen kommer i dag den 7 juni att lägga fram ett ”reflektionspapper”, fem olika scenarier och förslag om euroområdets framtid, tankar om hur man kan utveckla den ekonomiska och monetära unionen. Enligt EU:s finanskommissionär Pierre Moscovici är "tiden inne för att göra klar den resa som vi startade i Maastricht mot en verklig ekonomisk och monetär union, med starka institutioner och demokratiskt ansvar".

I det 40-sidiga dokumentet påpekar kommissionen att målet måste vara att "skapa jobb, tillväxt, social rättvisa, ekonomisk konvergens och finansiell stabilitet". Större insyn i processen utlovas också. "Dagens reflektionspapper erbjuder såväl olika idéer som kan hjälpa till för att bygga en delad vision för euron, som konkreta åtgärder för att nå den", konstaterar eurokommissionären Valdis Dombrovskis.

I reflektionspappret sägs också att "Medborgarna förväntar sig att få veta hur och av vem som besluten fattas". Kommissionen betonar nämligen att utvecklingen också måste vara öppen för alla EU-länder – även de som i dag inte är med i eurozonen.

Några mål om övriga länders euromedlemskap uttrycks inte – även om det påpekas att "alla EU-länder (förutom Danmark och Storbritannien) så småningom förväntas ansluta sig".

På kort sikt handlar planerna mest om att till 2019 göra klart det pågående arbetet inom bank- och kapitalmarknadsunionen.

I förslagen ingår också att målet ska vara alla 27 EU-länder, som är kvar sedan britterna lämnat efter brexit, ska införa eurovalutan senast 2025.

Det gäller även Sverige. Danmark har däremot enligt gällande EU-fördrag rätt att stå utanför euron, även om den danska kronans valutakurs är kopplad till euron. Övriga EU-länder som i dag står utanför euron är Polen, Tjeckien, Ungern, Kroatien, Rumänien och Bulgarien.

EU kommer att förändras rätt mycket de kommande fem åren. Ingen vet ännu var brexitförhandlingarna landar och hur hårt det slår mot ekonomin och det militära samarbetet.

Efter Brexit ska ju sedan EU27 strandsättas, det vill säga nystarten för de länder som blir kvar i unionen. Samtidigt riskerar Finlands alldeles för passiva EU-politik att marginalisera Finlands roll inom unionen. Det är mycket oroväckande. Hur har Sipilä och hans regeringskumpaner lyckats göra en så total strategisk felbedömning? Är det priset för att ha Sannfinländarna i regeringen? Om inte, vilka preferenser har i så fall styrt ett sådant val?

Regeringen verkar ha koncentrerat sig på de inhemska problemen vilket gjort att övrig intressebevakning lidit. Och dyker en EU-relaterad fråga upp hänvisar man till regeringsprogrammet. Kanske grunden till problemet ligger just i regeringsprogrammet? Vi är dock ett alldeles för litet land för att kunna vara passiva och på det sättet bevaka våra intressen, det fungerar inte.

Men vi verkar inte längre ha Europapolitiker av Paavo Lipponens kaliber, återväxten har varit svag.

Oppositionspartierna, och speciellt SDP, kräver nu att Finland tar initiativet i EU-politiken i synnerhet som integrationen i unionen går mot större otakt länderna emellan. Ett helt befogat krav.

Under tiden förbereder sig ett svagt och sargat EU för en nystart utan britter och utan samma stöd från USA som tidigare. Reflektionspappret är en del av denna process, där EU-kommissionen eftersträvar mer ”demokratisk kontroll” över eurovalutan och över framtida beslut om statsbudgetar och besparingar. EU-kommissionen föreslår att man i stället för dagens slutna möten med euroländernas finansministrar, ska ge EU-parlamentet demokratisk kontroll och makt över sådana beslut. Det ska skapas en särskild eurobudget och särskilda skatter ska införas direkt för eurobudgeten. Dessa pengar ska kunna användas för gemensamma framtidsinvesteringar i euroländerna.

Vill vi verkligen ha en sådan utveckling, en förbundsstat där alla går i borgen för alla?

Det gäller att påverka utformningen av förslagen under beredningen. Finlands ”vänta och se” politik leder till att man får nöja sig med vad andra kommit fram till. Det bådar inte gott.