När Sannfinländarnas avgående ordförande Timo Soini stegade upp på scenen i samband med partikongressen i Jyväskylä dånade Survivors låt ”Eye of the tiger”, känd från filmerna ”Rocky”, i hög­talarna. Han avslutade sitt känsloladdade tal med att tacka sin fru och uppmana sina partikamrater att göra bra ifrån sig.

Låtvalet kändes något tafatt när bilden av Timo Soini, ensam och övergiven sittande på en parkbänk i Gullranda, spreds i sociala medier.


Nu var det Jussi Halla-aho, nyvald ord­förande, som befann­ sig i stormens öga. Och han verkade,­ trots att han ofta beskrivs som både skygg och tillbakadragen, njuta av det. Han hade fått rege­ringen på fall. I ­Financial Times beskrevs Halla-aho som en ”hårdhudad högerextremist som fick ­regeringen att kollapsa”.

Bilden av Finland som ett tryggt och politiskt ­stabilt land var plötsligt som bortblåst.

När Halla-aho höll sitt linjetal i Jyväs­kylä beskrev han partiet som det mest ­demo­kratiska. Han syftade främst på hur partiets ledning väljs. Partiet har inte förändrats, för­säkrade han. Han medgav att valet av en ny partiledning ­kunde ­orsaka en känsla av otrygghet. Regerings­programmet gav han vitsordet nöjaktigt och några­ akuta planer på att lämna regeringen fanns inte, åtminstone inte så länge som partiets linje tydligt kunde skönjas. Kompromissernas tid skulle vara över den dagen då partiet får 101 röster i riksdagen, deklarerade han.

Linjen höll i knappt två dygn.


På tisdagen klockan 13 var det åter dags för ”Eye of the tiger” när Timo Soini rak i ryggen och med fokuserad blick var tillbaka i rampljuset, denna gång som ledare för den nya riksdagsgruppen Uusi vaihtoehto (Nytt alternativ).

Gruppen meddelade omgående att för­handlingar med statsminister Juha Sipilä (C) skulle inledas.­ Knappt tre timmar senare kom beskedet. Regerings­krisen är avvärjd. Sipilä sade att rege­ringen fortsätter med sina nuvarande ministrar.

Stig Nygård skrev i sin ledare (VBL 10.6): Spricker­ partiet kan Soinis gäng bilda en egen gruppering och kvarstå i regeringen. Han fick rätt.


Att 20 sannfinländare lämnar riksdagsgruppen för att bilda en ny väcker förstås frågor. Det som ­bara för någon dag sedan var den ”gamla” falangen är plötsligt den ”nya”.

Var splittringen planerad och hur iscensattes den?

Hur ska verksamheten finansieras när parti­stödet tillfaller Sannfinländarna?

Hur reagerar oppositionen och de gamla partikamraterna?

De 20 lämnade bakom sig ”ett parti som ­kapats” beskrev Simon Elo, ordförande för den nya ­gruppen. Avhopparna hade ingen politisk hemvist ­längre. Det är starka ord, men handlingen att splittra­ partiet är också stark.

Det finns ingen annan­ förklaring än en djup förtroendekris.


Under måndagen var spekulationerna om hur Sannfinländarna ska ersättas i regeringen i full gång. Det klart starkaste alternativet var att SFP med sina tio och KD med sina fem platser i riks­dagen skulle ersätta Sannfinländarna. En majoritet­ på 101 ledamöter betraktades som en risk­faktor, men SFP och KD passade bäst in i regerings­programmet.

De två partiernas ordförande, Anna-Maja­ ­Henriksson och Sari Essayah, var återhåll­samma i sina kommentarer och hänvisade till att inga konkreta­ förhandlingar förts. Trots det väcktes ett hopp om omfattande jour vid Vasa centralsjukhus.

Regeringen förväntas nu fortsätta köra igenom de reformer som enligt regeringsprogrammet ska trygga välfärdsstaten Finlands framtid med full kraft. Arbetet blir inte lättare efter måndagens och tisdagens regeringskris.

Det positiva är att de ekonomiska förut­sättningarna har förbättrats när den ekonomiska tillväxten ser ut att bli bättre än väntat. En tillväxt på över tre procent ger reformerna draghjälp.

Den akuta regeringskrisen må vara över, men den politiska fortsätter.