Att öka medborgarnas inflytande i besluts­processen är ett av målen. De gamla kanalerna finns kvar, men kommunerna åläggs även att ta nya i användning.

Kommunalvalet är fortfarande den stora formella­ kanalen för folkviljan. Väljarna säger sitt vart fjärde­ år. Valdeltagandet har dock tenderat att minska.

Även om kommunalvalet är det val där den enskilda rösten har störst betydelse tycks val­deltagande just i detta val svikta mest. I en del kommuner låter hälften av de röstberättigade bli att använda sin rösträtt. För att valresultatet ska ha en ­legitimitet får valdeltagandet inte sjunka mera.

Orsakerna är säkert många. En kan vara att medborgarna tycker att de kommunalpolitiska alternativen liknar varandra för mycket. Man tillämpar­ inte­ en parlamentarism utan styrelserna och nämnderna som förhandlas fram involverar i princip alla partier som har mandat i fullmäktige.

Det är svårt att i ett kommunalval åstadkomma några­ stora förändringar. Att ansvaret för social- och hälsovården flyttats bort från kommunerna ökar knappast intresset för kommunalvalet.

Fullmäktigeledamöterna och övriga för­troendevalda är för många också en informations­kanal. De förklarar för väljarna hur ett ärende­ ­avancerar och låter sig även informeras av ­invånarna. Detta sker ofta på gator och torg och under andra informella kontakter.

I den nya kommunallagen vill man underlätta denna interaktion ytterligare. Den nya tekniken ­erbjuder nya möjligheter.

Olika modeller testas. I en del kommuner för­söker man med till exempel en QR-kod samla in ­information från kommuninvånarna.

Alla sätt att öka det medborgerliga inflytandet är välkomna. Beslutsfattandet ska så bra som möjligt motsvara invånarnas önskemål.

Då det handlar om samhällets egna ­organisationer måste förstås jämlikhet också ­vara ett honnörsord. En alltför stor betoning på ­digitala lösningar exkluderar en del av befolkningen. ­Alla är inte uppkopplade och alla har inte kapacitet att utnyttja de möjligheter som erbjuds. Därför kan de nya kanalerna inte direkt ersätta de ­gamla ­invanda.

Ett genomgående problem med lagstiftningen­ är att man inte kan vara för detaljerad. Det är förstås omöjligt att reglera en stor fråga in i minsta­ ­detalj.

Tolkningsmöjligheter kommer vi inte undan,­ men andemeningen i en lag ska vara klar. Informationstekniken utvecklas snabbt och en ­detaljerad lagstiftning föråldras ibland innan den hinner träda i kraft.

Kvar i kommunerna finns den officiella anslagstavlan med sina kungörelser. Den når knappast kommunmedlemmen i gemen. Kommunernas ­egna webbplatser har säkert en betydligt större ­publik, men också de är otillgängliga för många av kommunens invånare.

En del kommuner har även minskat sin annonsering i de lokala tidningarna och försöker ersätta denna kanal med andra former att nå ut.

Det är klart att alla i praktiken inte kunnat på­verka beslutsprocesserna heller tidigare. Men det var i varje fall enklare med färre kanaler.

Den finländska offentlighetsprincipen bygger på en huvudregel om att alla handlingar är offentliga.­ Offentligheten beskärs dock av undantag som särkilt definieras. Vår offentlighetsprincip bygger också­ på att medborgarna själva är aktiva. Utan egen aktivitet är offentligheten i praktiken ­mycket begränsad.

Den nya tekniken bidrar säkert till att kommunerna mera än hittills kan vara aktiv med att få ut information till kommunmedlemmarna. Målet ska givetvis vara att budskapet går fram. Men det förutsätter också att det finns ett fungerande regelverk som garanterar att medborgarna behandlas jämbördigt.

Massmediernas roll kan även öka, inte bara som granskare av verksamheten. Både den kommunala­ sektorn och landskapen behöver en fri press som bidrar till samhällsdebatten.