De Gröna ligger i startgroparna för att etablera sig bland de stora partierna i landet. I sitt linjetal på söndagen sade partiets nyvalda ordförande Touko Aalto att han vill göra De gröna till statsministerparti. Och visst, under de sex år Ville Niinistö ledde partiet ökade understödet från drygt 7 procent till över 15 procent i de senaste gallupmätningarna. Dessutom var De gröna den största vinnaren i kommunalvalet.

De senaste valen har partiet vuxit sig allt starkare i befolkningscentra. Vid sidan av universitetsstäderna hade grannkommuner till storstäderna en stor betydelse i De grönas seger i kommunalvalet eftersom det är där partiet har sina kärnväljare.

Partiet samlade över tjugo procent av väljarnas röster i exempelvis Helsingfors, Esbo, Tammerfors, Kyrkslätt, Padasjoki och Nokia, men också 19,6 procent av rösterna i Åbo.

I Österbotten fick De gröna ett understöd på 3,3 procent i kommunalvalet, vilket är en ökning med 1,4 procentenheter. Orsaken till partiets minimala framgångar i Österbotten är enkla att hitta. De grönas åsikter om naturskydd och motståndet mot pälsdjursnäring gör de österbottniska gröna politikernas framtid rätt utmanande, speciellt på landsbygden. Däremot lyckades partiet ta ett mandat till i Vasa, och har nu fyra av de 59 mandaten i stadsfullmäktige.


Det är här Touko Aalto kommer in.

Aalto ska nu försöka leda De gröna i städerna norr om Ring tre på samma sätt som han ledde De gröna i Jyväskylä till det största partiet i vårens kommunalval med 19,8 procent av rösterna. Den prestationen var anmärkningsvärd, och en signal om att partiets ambitioner om att etablera sig bland de stora partierna i landet inte är helt saknar täckning. Därför var valet av Aalto till ny partiordförande också ett strategiskt val.

De grönas anhängare kommer inte från ett lika vidsträckt geografiskt, socioekonomiskt och demografiskt område som de övriga partiernas anhängare. De gröna är heller inte ett nationellt allmänpolitiskt parti, ännu. De grönas styrka är att deras aktiva partiarbetare och anhängare, i en jämförelse med andra partier, till åldersprofilen är yngre. På sikt är detta en viktig konkurrensfaktor för De gröna. Dessutom verkar allt fler av de unga som kommer i röstningsåldern sympatisera med De gröna.


De gröna har av tradition profilerat sig i miljöfrågor, förnybar energi, klimatförändringsfrågor och motståndet mot kärnkraft, alla frågeställningar som appellerat till yngre urbana väljare. I sitt linjetal var dock Aalto överraskande konkret då han bland annat konstaterade att vårdreformen måste verkställas och samtidigt säger nej till den omfattande valfriheten. Han vill i stället utvidga valfriheten stegvis. Aalto anser också att antalet landskap måste begränsas till tolv och landskapen bör få beskattningsrätt. Landskapsavgränsningen var rätt överraskande med tanke på att den skulle innebära en återgång till länsindelning i en situation då regionerna aktivt verkar bekämpa varandra. Det blir svårt för De gröna att locka väljare med ett sådant förslag.

Med tanke på kommande riksdagsval är det inte helt oväsentligt att Aalto satt sig in i vårdreformen på detaljnivå, och i riksdagen sitter han bland annat i Finansutskottet. Detta kan tolkas så att han ha beredskap att röra sig utanför partiets bekvämlighetsområden.


Partikongressen utsåg också som väntat Pekka Haavisto till De grönas kandidat i presidentvalet. Haavisto utmanade Sauli Niinistö förra valet och det riktigt på allvar, denna gång torde han inte ha lika goda chanser att utmana den sittande presidenten. Men med tanke på partiets synlighet och profilering är Haavistos kandidatur viktig.

De gröna har länge haft medvind, och av någon anledning föder framgång mer framgång. Och medborgarna har ofta en benägenhet att sälla sig till vinnarnas skara.

Det som talar för De gröna som ett framtidsparti är framför allt demografin, det faktum att partiets anhängare återfinns bland de unga urbana medborgarna. Dessutom har de gamla etablerade partierna fått allt svårare att övertyga nya väljare, ett fenomen som senast bekräftades av Emmanuel Macrons framgångar i Frankrike. Kombinationen talar för att De gröna har tillväxtpotential.