Under midsommarhelgen står Vasa värd för lag-EM i friidrott. Det är den nästhögsta nivån och Finland hör till de lag som på förhand sätt har vissa chanser att ta sig till superserien. För de friidrottsintresserade är detta en möjlighet att få se på högklassiga tävlingar.

Damerna och herrarna tävlar i samma lag med en representant per gren. Tolv länder kämpar om att ta sig upp till den högsta nivån. Bland dessa finns även Sverige, Norge och Danmark.

Upplägget är på förhand sett intressant. I lagen ingår även några av de riktigt heta friidrottsnamnen.

Att tävlingarna avgörs i Finland och Vasa är ur många synvinklar motiverat. Självständiga Finland fyller 100 år i år.

Även om den finländska friidrotten inte har samma konkurrenskraft som den hade då republiken var ung utgör den fortfarande en del av folksjälen. Friidrotten spelade en stor roll då det självständiga Finland växte fram. De idrottsliga framgångarna förstärkte nationens självkänsla och medvetandet om Finlands existens väcktes ute i världen.

I dag är det Österbottniska idrottsdistriktet mycket väl framme i den nationella konkurrensen. Här finns även friidrottare som kan kämpa på de internationella arenorna. Mot den bakgrunden är det positivt att det nu aktuella evenemanget kan försiggå här. Samtidigt får regionen en stor synlighet.

I takt med att vi via olika kanaler kan följa med de internationella tävlingarna har den patriotiska delen kanske tonats ner. De stora stjärnorna är gränsöverskridande. En finländare kan beundra och även heja fram ett annat lands idrottare, även om det i det här sammanhanget är det egna landslaget som tävlar.

De individuella idrotterna måste i dag konkurrera med många andra idrotter och med många andra länder som satsar. Det förklarar till en del varför Finland inte längre kan dominera på friidrottsplanerna.

En i grunden positiv sak är att många väljer att utöva idrott mera för det egna välbefinnandet och är ointresserade av att tävla mot andra. En försämrad kondition är på ett allmänt plan ett folkhälsoproblem. Att samhället till en del stöder elitidrotten motiveras med att den ska fungera som en inspirationskälla för allmänheten.

Tyvärr har friidrotten och många andra idrotter haft problem med trovärdigheten. Användningen av förbjudna medel har dessvärre varit för allmänt. Finland har inte varit någon mönsterelev ur denna synvinkel. Vi får hoppas att vi har passerat den vågdalen.

På det internationella planet har man även tagit ett hårdare grepp mot fusket. Ryska friidrottare har varit kollektivt avstängda med hänvisning till att man idkar en statsledd dopning. Kollektiv bestraffning är nödvändigtvis inte den modell man i första hand bör ta till.

Risken är att oskyldiga tvingas sona ett brott de aldrig begått. En titt på friidrottsstatistiken för ett par år tillbaka visar att den ryska dopningsstrategin biter dåligt. Vi har inte haft den ryska dominans vi hade på till exempel 1980-talet.

Bakom dopningen har ofta funnits ett krasst penningbegär eller ett statligt propagandamaskineri som var vanligt i de gamla kommunistdiktaturerna. För de allra bästa finns det pengar i idrotten som lockar. Frestelsen att ta till förbjudna medel ökar då en helhjärtad satsning inte räcker ända fram.

Samtidigt finns en relativt allmän uppfattning om att "alla andra använder". Den förklaringen har använts av finländare som åkt fast. Vi vill inte medge fusk. Ångerfullheten gäller i första hand att vi misslyckades med att hålla det hela hemligt.För idrotten är det viktigt att man tar tag i dopningsproblemet.

Som ett led i det arbetet har det europeiska friidrottsförbundet börjat diskutera de gamla rekordnoteringarna. Man har tänkt stryka de gamla rekorden som noterats då kontrollen inte varit så rigorös.

Detta har förstås stött på kritik. Också här är det fråga om en generalisering. Vi har nödvändigtvis inga bevis på att alla rekorden kommit till med hjälp av förbjudna medel. Det som är förbjudet i dag var det nödvändigtvis inte då rekordet sattes.