År 1989 antog Förenta nationernas general­församling konventionen om barnets rättigheter. Så gott som alla stater har skrivit under konventionen.

Innehållet känns som självklart och brukar samman­fattas i tre olika teman. Barnen har rätt till skydd och omvårdnad och har även rätt att få en tillräcklig andel av samhällets resurser. Med ­beaktande av ålder och mognad ska barnen ha ett in­flytande på beslutsfattandet. Ett barn får inte ­diskrimineras på grund av sina egna eller föräldrarnas egenskaper, åsikter eller ursprung.

Man brukar säga att barnets rättigheter sam­tidigt är de vuxnas skyldigheter. I alla beslut som berör barn måste myndigheterna utvärdera vilka följderna är för barnen. Barnets bästa ska vara för ögonen och man ska även i praktiken beakta barnens åsikter.

FN har även en kommitté som följer upp hur man lever upp till konventionens mål i olika länder.

Det finns knappast något politiskt parti som i sitt program vill avvika mycket från barn­konventionen. Det finns inga politiska poäng att hämta på det.

Samtidigt kan det leda till en ouppmärksamhet. Eftersom alla i princip tycker lika blir dessa frågor­ i praktiken ointressanta för de politiska ­strategerna. Inget parti kan segra i ett val på att enbart slå vakt om barnens rättigheter. Därför är frågan om barnens rättigheter något man sällan debatterar inför val.

Arbetslöshetsproblematiken kan tas som jäm­förelse. Också här finns en politisk enighet i grunden. Men på detta problem har man lyckats göra­ en hel del politik under årens lopp. Så gott som varje­ politiskt parti i Finland har lyckats segra i val med löften om att få ner arbetslösheten. Varje­ ­regering har också mer eller mindre misslyckats på denna punkt.

Samma gäller också tryggandet av barnens rättig­heter. I praktiken är det ingen självklarhet att vi lyckas leva upp till de utfästelser vi gett i samband med ratificeringen av barnkonventionen. Tvärtom,­ barnen kommer i kläm på många håll i världen. Det är sist och slutligen få länder som med rent samvete kan påstå att barnens rättigheter beaktas­ på det sätt man lovat genom att skriva under konventionen.

Bristerna har varit tydliga till exempel då flykting­strömmarna tilltagit som en följd av krig ­eller naturkatastrofer. Omsorgen om barnen har inte varit helgjuten från beslutsfattarnas sida.

De rika länderna har kanske bättre kunnat tillgodose barnens grundläggande behov, men även här finns brister.

Unicef har därför modeller som tillämpas i en del finländska kommuner. Hittills är 14 kommuner med i Unicefs modell för äkta barnvänliga kommuner. Karleby och Kittilä är följande i tur. De inleder sina processer i år. Målet är att ge barnen inflytande­ över besluten som berör dem.

Det är klart att barnen inte får någon absolut ­kontroll över beslutsprocesserna. Men det är bra om man kan uppdatera familjepolitiken utgående från det som ska ses som det bästa ur barnets synvinkel. Föräldrar och vårdnadshavare har ändå det yttersta ansvaret för barnets vård och fostran. De har rätt att få stöd, handledning och rådgivning för detta uppdrag.

Ibland har vi haft en diskussion om att rösträtts­åldern borde sänkas till 16 år. Enligt FN:s definition är alla under 18 år barn. I Finland saknar barnen rösträtt i de flesta valen. Den påverkningskanalen är stängd för barnen. Vi har ansett att ett barn inte kan ha en egen politisk uppfattning.

Klart är också att vi i framtiden kommer att ha olika uppfattningar om vad som i praktiken är det bästa för barnen. Skolnätet i kommunerna­ är ett exempel. I de flesta kommunerna har man en översyn av skolnätet. Denna översyn drivs av bland ­annat ekonomiska argument, men även ­pedagogiska argument används. Så gott som uteslutande möter dessa planer motstånd.

Det råder olika uppfattningar om vad som är bäst för barnen bland vuxna, och sannolikt också­ bland barnen. En del föredrar små skolor med hän­visning till närhet och trygghet. Andra talar för större skolor med ett bredare utbud.