Svenska hörnan är ett samarbete mellan organisationerna Barnavårdsföreningen, Finlands Svenska Scouter r.f., Finlands Svenska Skolungdomsförbund (FSS), Folkhälsan, Krisjouren för unga, Luckan och Regnbågsankan. De svenskspråkiga deltagarna tågar tillsammans iväg från Medborgarplatsen till Brunnsparken i Helsingfors där parkfesten börjar.

En minoritet i en minoritet

De finlandssvenska hbtiq-personerna är en minoritet i en minoritet. Därför tycker Fredrika Biström, verksamhetskoordinator för Regnbågsankan, att det är ännu viktigare att alla får vara med.

– Att paradera genom staden och tas emot med värme är ett roligt sätt att visa mångfald på. Det är viktigt att få vara sig själv och kunna söka gemenskap. Mångfald finns överallt och koncentreras inte bara till en liten konstig grupp

Biström gillar stämningen och är förvånad över mängden deltagare. Hon har tidigare besökt pridefestivaler i Pargas och Stockholm.

– Jag deltog i Stockholms parad för några år sedan och den kändes gigantisk på grund av alla stora sponsorer, men nu börjar Helsingfors Pride utvecklas till ett liknande spektakel.

Biström tycker att det är viktigt att företag visar att hbtiq-frågor är mainstream, vilket är en åsikt som alla inte delar. Hon hoppas på att dagen fortlöper utan några attacker.

– Jag har på mig träningsskorna och är redo att springa om något händer.

Skolan är inte tillräckligt jämställd

Ung Pride är Ungdomscentralens svenskspråkiga regnbågsungdomar i åldern 15–25 år. Gruppen består av ett trettiotal medlemmar som träffas i Helsingfors ungefär varannan vecka, och en av ledarna är Tobias Larsson.

– Det här är kanske min sjätte gång på Helsingfors Pride. I fjol deltog jag också på pridefestivalerna i Raseborg och på Åland.

Helsingfors Pride är årets höjdpunkt och landets största kulturfestival för mänskliga rättigheter.

– Det handlar om mer än bara glitter. Unga hbtiq-personer mår sämre än den genomsnittliga ungdomen.

Regnbågsunga är mer utsatta och stöter på andra slags utmaningar.

– Skolan är inte alls jämställd och det gäller alla ämnen. Allt utgår ifrån kärnfamiljen och undervisningsmaterialet erbjuder ingenting för hbtiq-personer eller regnbågsfamiljer att spegla sig i. Ungdomar söker sig till oss, men samhället borde etablera förebilder i ett tidigt skede.

Benämningar för sexuella minoriteter används fortfarande som skällsord, men Larsson tycker att det håller på att ske en förändring mot det bättre. Tv-serien Skam är på allas läppar och gestaltar ungdomar med olika sexuella läggningar som samverkar på ett okomplicerat och realistiskt sätt.

– Många unga tycker inte att diskriminering är okej, frågan är hur vi ska svänga opinionen bland de äldre och få dem att bli mer respektfulla.

Larsson ser det som en viktig gest att heterosexuella cispersoner vill delta i paraden. Han hoppas också på att företag och myndigheter engagerar sig.

– Vi har kämpat massor för den könsneutrala äktenskapslagen, men nu när den är i kraft får festivalen inte tappa fart. Det har skett fantastiska framsteg, men vi har fortfarande en horribel translag.

Queer är inte samma i Norge och Sverige

Jan Wickman är universitetslektor på Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors och har forskat i nordisk queeraktivism. Queer betyder att ifrågasätta heteronormen och enligt queerteorin är en persons könsidentitet helt och hållet eller delvis en social konstruktion

– Vi föreställer oss att queer betyder samma i de nordiska länderna, men det finns en spännande variation. I Sverige talas det ofta om hur ordet queer har utvattnats och blivit mjukare. I Norge står begreppet för radikalism och motkultur.

Enligt Wickman står Finland närmare Norge när det kommer till queer. I höstas ordnades Finlands första queerfestival i Tammerfors. Wickman har varit på många pridefestivaler.

– Helsingfors Pride hade för bara några år sedan bara ett par tusen deltagare, men fick sin genomslagskraft när den jämställda äktenskapslagen diskuterades. Då dök tio gånger fler deltagare upp, vilket börjar närma sig Oslo och Köpenhamn Prides deltagarantal. Stockholm är i en klass för sig.

Underhållningsaspekten är fortfarande större i de andra nordiska länderna och deltagarna satsar mer på utstyrseln.

– Vår Pride är en kombination av glättig folkfest och demonstration. Människorättsfrågorna får inte försvinna fast man ökar på färgerna, säger Wickman.

Ett återkommande inslag i pridefestivalen är en grupp svart- eller vitklädda människor med munnen förtejpad som kallas Marching for those who can't.

– De sätter en klump i halsen eftersom de påminner om hur verkligheten ser ut i många delar av världen.

Wickman berättar om det mest rörande inslaget på Stockholms parad, men vet inte om det finns något liknande här i Helsingfors.

– En grupp stolta föräldrar tågar varje år med en urgammal och anspråkslös banderoll och får de överlägset största applåderna. Det visar att äldre släktingar fortfarande är den ömma punkten för många. Också här ser man föräldrar som går tillsammans med sina vuxna barn.

Paraden startade från Medborgarplatsen i Helsingfors, som också är torget där den stora demonstrationen för könsneuterala äktenskap ordnades. Wickman tycker att finländarna då bevisade att vi trots allt inte är så konservativa.

– Finländarna har helt i onödan burit på en uppfattning om att vi är konservativa.

Folkhälsan och Barnavårdsföreningen visar sitt stöd

Folkhälsan och Barnavårdsföreningen hör till de nyaste i den svenskspråkiga truppen. De hoppas på en glad festdag med stolta människor.

– Vi är med för andra året för att visa vårt stöd. Det är tråkigt att de här frågorna ännu väcker debatt, säger Sara Sundell, sakkunnig på jämställdhetsarbete på Folkhälsan.

Barnavårdsföreningen är med för första gången i år. Nina Mahlberg och Christina Holm jobbar med familjer och vill lyfta upp barnens trygghet.

– Vi blev alldeles rörda över den positiva stämningen.

Malmberg och Holm sammanfattar dagen med orden kärlek till alla!