”Hårdare asylpolitik ifrågasätter människovärdet”

Ärkebiskopens tjänstevåning ligger bara ett stenkast från Aura å, omgiven av en grönskande trädgård som ärkebiskop Kari Mäkinen tillstår att han inte behöver sköta själv.

– Det är ett verkligt privilegium att få bo så här.

Hit, till centrala Åbo, flyttade Mäkinen för lite mer än sju år sedan, då han efterträdde Jukka Paarma som högsta ledare för den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Nu är det slutet av juni, lite mer än två månader sedan Kari Mäkinen fick ta emot Otto A. Malms donationsfonds kulturpris på 30 000 euro. Utmärkelsen fick han för sina synliga insatser för humana värden, tolerans och öppenhet i Finland.

Är du ett slags Finlands samvete?

– Nå, det finns många som arbetar för de här värderingarna, säger Mäkinen, som närmast blir lite besvärad om man försöker klä honom i den etiska förebildens mantel.

Ändå är det ofta han som lyfts fram då kyrkans roll i moraliska och etiska ställningstaganden tagits upp under de senaste åren. En orsak är att Mäkinen tydligt och med emfas har tagit ställning i asylpolitiska frågor, och för de papperslösa.

I just den frågan anser han att det finländska samhällets ömtåligaste punkter har prövats det senaste året.

– Asylfrågan har utmanat vår moral och etik. Jag hänvisar ogärna till att vi lever historiska tider, men visst har det skett en utveckling som är oroväckande. Vi har orsak att vara bekymrade.

Han understryker att asylkrisen har varit så unik i sin globala omfattning att den ofrånkomligt prövat de etiska resurserna i mottagarländerna.

– Den här frågan har lyft fram många bra saker i det finländska medborgarsamhället.

Men samtidigt har den avslöjat svagheter.

– Beslutsfattarnas asylpolitik stöder kanske inte det etos som det finländska samhället alltid har haft. I de linjedragningar som gjorts kring bland annat humanitärt uppehållstillstånd, familjeåterföreningar och åtstramningar i den juridiska assistansen finns element som ger märkliga signaler om att man inte behöver förhålla sig till alla människor på samma sätt. Det här synsättet utmanar samhällets fundament.

Följderna är konkreta, inte bara på mänskligt plan. Enligt Mäkinen har skärpningarna berättigat en misstänksam hållning gentemot asylsökande, vilket han tycker är oroväckande.

– Den andra saken som hänt är att de asylbeslut som gjorts delvis varit sådana att de inte möter människors rättviseuppfattning. Jag betvivlar inte att myndigheterna har haft en tung arbetsbörda och att de gjort sitt bästa, men man måste ändå få ifrågasätta och diskutera utkomsten av deras arbete. Situationen förbättras inte av att all kritik avvisas. Det gäller också kyrkan.


Kyrkan har, i motsats till regeringen, valt att hålla fast vid termen papperslösa.

– Termer som målar upp människor som illegala är inte lämpligt för kyrkan. Vi anser att ingen är en börda, ett hot eller illegal utan att människor är utsatta på olika sätt.

Sedan 2015 har kyrkan i flera repriser agerat synligt för de papperslösa, vilket bland annat lett till skarp kritik från regeringshåll. I höstas kallades kyrkans representanter, bland dem Mäkinen, till inrikesminister Paula Risikko (Saml) som antytt att kyrkan ägnar sig åt olagligheter då man assisterar papperslösa.

– Jag finner det märkligt om vi försöker sträva efter ett samhälle där det är olagligt att hjälpa människor. När församlingarna agerar gör de det för att människor behöver hjälp. Det är hela kärnan i vårt diakoniarbete.

Kanske, säger Kari Mäkinen, är det någon form av primitiv reaktion att hänvisa till lag och ordning inför det som känns främmande. Men lyckat är det inte.

– Det finns exempel från 1900-talets Europa som visar att lag och ordning inte nödvändigtvis stödjer mänsklighet. Vi behöver en lag för att upprätthålla fungerande samhällsstrukturer, men vi behöver också humanism. I dag är en viktig fråga hur kyrkan kan uppmuntra beslutsfattarna att omvärdera sina linjer så att de motsvarar det samhällsetos som vi tidigare kunnat stå bakom.

Han har några konkreta förslag: Höjda flyktingkvoter och tillfälligt uppehållstillstånd istället för papperslöshet.

Kyrkan ändrar roll

Det är inte första gången han, eller kyrkans representanter, ifrågasätter eller utmanar beslutsfattarna. Asylkrisen har tvingat kyrkan att ompositionera sig i Finland.

– Kyrkan har väl länge ansetts vara en del av maktstrukturerna, men steg för steg har vi fått vandra ner för trapporna och bli en aktivare del av medborgarsamhället. Finland har länge varit ett välfärdssamhälle och för kyrkan har det varit naturligt att stå bakom det. Men nu syns en del förändringar som inte är enhetliga med vår syn.

Mäkinen är oroad över att välfärdsklyftorna i Finland ökar. Och det är inte de mest utsatta som definierar verkligheten, utan den välmående majoriteten.

– När den tar sig tolkningsrätt hamnar andra utanför.

I dag beräknas över 600 000 finländare vara fattiga. Tusentals människor i landet är papperslösa. Många kämpar i en arbetslöshetsspiral som är svår att komma ur då det inte finns jobb. Många gamla är ensamma.

– När de i marginalen sedan utsätts för de välmåendes åtgärder i form av misstankar och kontroll, och när de på olika sätt utmålas som bördor eller säkerhetshot – ja, då blir jag orolig. Det är som om man åsidosätter det mänskliga värdet ifall människan inte är produktiv.

Inom äldrevården har man ju länge talat om kostnader och effektivitetsbehov?

– Ja, där handlar diskussionen endera om att man är en ekonomisk börda eller en pigg och konsumerade gammal. Ålderdom – och den kommer till oss alla – är ju mycket mer nyanserat än så, men det verkar som om vi inte har förmågan att förhålla oss naturligt till äldre.

Mäkinen själv lyfter gärna fram att äldre besitter en livskunskap som bara fås genom ett långt liv.

– Istället för att prata om människors funktion i ekonomin borde vi prata om den kunskap och erfarenhet man har som äldre. Hela vårt samhälle borde till exempel lära sig att avstå och också att ta emot hjälp. Lära sig att man inte behöver klara allting själv. Det är sådant man vanligen måste inse senast då man åldras.

Mäkinen förnekar inte att hans funderingar delvis kommer ur en insikt om att också han själv blir äldre. Visserligen är han bara 62, men även då lär man sig tänka på annat sätt.

– Jag håller verkligen ledigt då jag har semester. Då går jag inte att nå, om det inte är någonting väldigt akut. För jag har lärt mig att en människa måste vila, måste få andas i fred. Och jag har lärt mig att man måste unna sig själv den vilan för att orka.