Jakten på opiater, som finns i vissa värktabletter och i heroin, har dominerat Dwyers vuxna liv. Han har sett sin bror dö av en överdos, handlat med narkotika och gjort inbrott med sin gravida, missbrukande flickvän. Han är i hög grad drabbad av den opiatepidemi som härjar USA – och som har sin grund i att beroendeframkallande värktabletter under många år har pumpats ut i samhället.

– Epidemin är nog värre än vi tror. På behandlingar och i terapisamtal möter jag 17-åringar som är grava missbrukare. Det enda sättet vi kan komma åt dem är genom utbildning, säger han.

I medicinskåp

Som tonåring, uppvuxen i ett hus med lummig trädgård i den lilla staden Kenosha, fanns det inget som tydde på att den musikaliske Dwyer skulle hamna snett. Han hade många kompisar och trumpet- och trumspelandet gav honom ett stipendium till ansedda Carthage College. Men åren efter faderns död i cancer, när Dwyer var 14 år, sökte han sig till "festandet". Han testade marijuana, alkohol och kokain – samtidigt som han fortsatte med skolan och med extrajobb.

– Så hörde jag talas om opiater. En dag letade jag igenom min farbrors medicinskåp och hittade sådana värktabletter. Jag testade och fylldes av en varm känsla, helt utan ångest, berättar han.

Stölden i medicinskåpet blev början på ett missbruk som kom att ta honom helt i sitt våld – precis som det gjort med hundratusentals amerikaner, varav många fått pillren på recept för exempelvis ryggvärk. När Dwyer var 19 år sniffade han dagligen söndermalda opiattabletter, hade hoppat av college och jobbade som kock för att finansiera sitt beroende.

Även Dwyers bröder lockades av opiaterna. Deras mamma var orolig, men tog inte riktigt in allt – efter makens död hade hon tvingats jobba dubbelt som sjuksköterska för att försörja sig och de fyra barnen.

Turbulens

Två år senare upplevde Ryan Dwyer sin första opiatabstinens, när han inte fick tag i värktabletter på några dagar. Samtidigt steg priset på pillren på svarta marknaden. Vissa kostade närmare hundra euro styck.

– Någon sa till mig att heroin gav samma effekt, men var mycket billigare, och att man kan sniffa det – att man inte måste injicera, berättar han.

En turbulent tid följde. Dwyer blev av med jobbet, började handla med droger och gjorde mindre inbrott. Han skrev in sig på olika avvänjningsprogram, flyttade ut och in i sin mammas hus och glömde ofta att äta.

– Jag hamnade i fängelse för ett bilinbrott samtidigt som min bror Nathan var på en avvänjningsklinik. Vi möttes efteråt i mammas hus och jag trodde att vi båda var rena. Men en morgon kom han till mitt rum och frågade om jag ville bli hög.

Dwyer trodde att hans bror skojade och somnade om. Några timmar senare fann han sin bror kall och blå i ansiktet i deras mammas säng.

"Ett mirakel"

Begravningen blev starten på en ny spiral av missbruk och brott. Dwyer sökte sig till en beroendeklinik i Arizona och där mötte han en tjej. Men när hon kom till honom i Wisconsin var de båda tillbaka i missbruk och hon var dessutom gravid.

Kort därpå fann han sig liggandes på moderns källargolv.

På häktet några dagar senare tillfrågades han om att delta i ett behandlingsprogram för heroinister och beslutet var inte svårt. Att en gång i månaden få en spruta som blockerar hjärnans opiatreceptorer, och därmed gör det omöjligt att bli hög, lät lockande.

– Nu har jag varit ute ur fängelse i 15 månader utan återfall. Jag jobbar som målare och det ser ut som jag kan få vårdnaden om min dotter, säger han lågt.

– Hon är ett mirakel. Hon föddes beroende, de avgiftade henne och hon är den smartaste lilla tjej jag mött.

Vägen tillbaka är långt ifrån självklar, kantad av terapi och försök att hjälpa andra genom olika tolvstegsprogram.

– När jag växte upp matades vi med bilder av knarkare som såg ut som uteliggare, det var självklart att vi inte skulle bli sådana. Men opiatberoendet slår brett och kan drabba alla, så länge pillren finns i samhället. Det är inget som en mur mot Mexiko kan hindra.