Fyra av tio finländare vill återge presidenten ­befogenheten att upplösa riksdagen. I dag är det statsministern som har rätten att ta det steget.

Det är Samlingspartiets närstående nättidning Verkkouutiset som låtit göra enkäten.

Fyrtio procent av finländarna vill alltså se en ­starkare president än vad vi har i dag – å andra ­sidan vill på håret när lika många, 41 procent inte ge presidenten utökade befogenheter.

Motstridigt? Kanske.

Intressant? Definitivt!

Finland var fram till 1991 ett land med stark ­presidentmakt och begräsad parlamentarism. ­Presidenten kunde upplösa riksdagen enligt eget gottfinnande och utöva stark inrikespolitisk makt.

Enbart vetskapen om att presidenten innehade den befogenheten begränsade regeringens rörelse­frihet.

Vår sista starka president Urho Kekkonen var ­inte sen att utnyttja den maktpositionen.

Presidenten har utlyst urtima val sju gånger, ­senast inträffade det 1975.

Presidentens ord vägde också tungt då man till­satte regering – parlamentarismen förverkligades­ inte fullt ut när valresultatet inte alltid kom till ­synes i regeringsbildningen.

Såväl Folkdemokraterna (föregångare till Vänster­förbundet) som Samlingspartiet och till och med Socialdemokraterna hade sina öken­vandringar under Kekkonens tid som president, och speciellt lång blev Samlingspartiets tid i ­påtvingad opposition.

Då åberopades ”allmänna skäl”; på ren svenska ett nej från Moskva, som orsak.

Först i slutet av åttiotalet började en ny era då ­regeringen Holkeri tillträdde 1987.

President då var Mauno Koivisto som med fast hand lotsade Finland mot normal västerländsk parlamentarism och bidrog till att kringskära ­befogenheterna för sitt eget ämbete.

Det var en sund utveckling. Den starka position som presidenten hade, enligt den gamla grundlagen, gav omfattande möjligheter att missbruka makten.

I dag har presidenten fråntagits all inrikespolitisk makt och befogenheterna begränsats till utrikes­politiken som presidenten ska leda i samråd med regeringen.

Det här, tillsammans med vårt EU-medlemskap, definierar Finland som en normal parlamentarisk demokrati klart förankrad i väst.

Varför vill då så många se en starkare president?

Om man ser till hur anhängare av olika partier­ förhöll sig till frågan i enkäten är svaret lite för­bryllande.

Mest stöd har förslaget bland dem som stöder Vänsterförbundet, 53 procent medan 21 procent var emot förslaget, med nästan lika starkt förankring bland SDP-väljare, 51 procent med 36 procent som sade nej.

Partiernas oppositionsställning kan vara en del av förklaringen – men å andra sidan var också fler Sannfinländare för än mot förslaget, 46 respektive 34 procent.

Av Samlingspartiets anhängare var 45 procent emot förslaget, 42 för, av De gröna 47 procent emot och 32 procent för.

Svagast var stödet bland Centerns anhängare. Av dem var bara 23 procent för och hela 65 procent emot.

SFP och KD nämns inte i rapporterna om ­enkäten.

Handlar det bara om politiska konjunkturer – att oppositionspartier vill se en chans att avsätta ­regeringen medan partier som sitter vid makten vill ha den kvar? Kanske.

Men längtan efter en stark ledare handlar säkert om mer än så. Många upplever att vi lever i oroliga tider och då kan det kännas tryggt att förlita sig på en stark ledare.

Missnöjet med regeringen kan också bidra, tanken­ då, starkt karikerat, att en rättrådig och ”god” president kan korrigera en ”ond” regerings dåliga beslut.

Men tänk om det är regeringen som är den rätt­rådiga och presidenten ”ond”?

En stark ledare innebär ett potentiellt hot mot ­demokratin.

Det finns ingen anledning att återgå till ett system som inbjuder till maktmissbruk.