S-gruppen har ambitionen att minska matsvinnet – livsmedel som slängs bort osålda – med femton procent före 2020. Från och med i höst blir det därför ordentlig rabatt på produkter med nära före­stående bästföredatum en timme före stängnings­dags i samtliga S-butiker. (VBL 18.7.)

Det är bra. Ett litet steg i rätt riktning gällande en detalj i en större helhet.

En sammanslutning med det krångliga namnet­ Copa-Cogeca meddelar att de europeiska jord­brukarnas inkomster sjunkit med en femtedel de senaste fyra år.

Det är illa. En katastrofal utveckling gällande den första länken i en viktig kedja.

Copa-Cogeca är EU-jordbrukarnas intresse­organisation, med Svenska lantbrukssällskapet SLC och finska MTK som medlemmar. Med i Copa-­Cogeca är också kooperativ och andra sammanslutningar knutna till jordbruket, som Pellervo­sällskapet.

Intresseorganisationen har en finländsk generalsekreterare, Pekka Pesonen. Det är Pesonen som (bland annat i Landsbygdens Folk 7.7) rapporterar om hur brant jordbrukarnas inkomster sjunkit.

Alla måste äta. Med att garantera en någor­lunda stabil inkomst för dem som producerar maten tycks vara nog så svårt. Antalet europeiska jordbrukare krymper, de investeringar som krävs blir alltmer hisnande, samtidigt som inkomstkurvan envist pekar neråt.

Det är – som sagt – illa. Förutsatt att vi anser att det ska finnas ett inhemskt jordbruk. Eller ett ­europeiskt jordbruk. Och även om vi kastade loss från den tanken kvarstår problemet att garantera­ de livsmedelsproducenter i andra världsdelar vi i så fall blir fullständigt beroende av en rimlig ­ersättning.

Nyligen uppenbarade sig ytterligare ett svart orosmoln på jordbrukshimlen. EU:s budget­kommissionär, tysken Günther Oettinger, utesluter inte en åtstramning av EU:s jordbruksbudget. Han avser då främst framtiden, långtidsbudgeteringen efter 2021.

Orsaken är brexit. Storbritanniens är netto­betalare inom EU; vid utträdet öppnar sig ett ­obehagligt finansiellt hål på 10–11 miljarder i EU:s budget. Det fick för en dryg vecka sedan ­Finlands jord- och skogsbruksminister Jari Leppä (C) att i medierna betona att det inte är jordbrukarna som ska betala för brexit. Det är inte rimligt, inte ­rättvist.

Ökande andel nationellt stöd är enligt Leppä ­inte heller den bästa av lösningar. Bland annat ­eftersom de olika EU-länderna har varierande möjligheter att betala ut nationella stöd. Mer nationellt stöd skulle skapa större ojämlikhet mellan EU:s jordbrukare.

Under många år utgjorde stödet till ­jordbruket den allra största posten i EU-budgeten. Det ­slukade över hälften av den – i jämförelse med de ­nationella budgeterna – inte särskilt imponerande­ EU-­budgeten. Det var följden av en medveten ­politik inom unionen, en gemensam vilja att hålla det euro­peiska jordbruket under armarna.

För jordbrukare i den fattigare delen av ­världen har den politiken ibland haft besvärliga följder. Subventionerat jordbruksöverskott från EU har försvårat livet för lokala producenter exempelvis i Afrika.

Numera spenderar unionen något mindre pengar­ på jordbruksstöd. Men andelen är ändå­ fortsättnings­vis cirka 40 procent. Var ­andelen ligger­ efter 2021 återstår att se. Den frågan ­kommer ännu att ge mången representant för ­jordbrukssektorn sömnlösa nätter.

Ekologisk odling sägs ibland kunna erbjuda en dellösning på jordbrukets lönsamhetsproblem. För ekologiska produkter är åtminstone en del kunder villiga att betala ett högre pris.

Men också här är det motigt just nu. EU enades nyligen om nya regler för ekologisk odling, i kraft från 2020. Ekologiska tomater, gurkor med ­mera ska i framtiden inte, som i Finland, få ­odlas i avgränsade bäddar. Det måste ske i ­markbäddar – ­såvida inte kommissionen kommer fram till att ­avgränsade bäddar ändå kan passera som ­ekologiska.

SLC drar en maximalt pessimistisk slutsats. (LF 7.7.). Efter en övergångsperiod som sträcker sig fram till 2030 kommer den finländska ­ekologiska växthusodlingen att upphöra helt och hållet.