Svenska riksdagsgruppens ordförande Stefan ­Wallin vädrar ”fallet Wallin” i en insändare i HBL för några dagar sedan (21.7).

Händelsen utspelar sig i Vasa sommaren 1982 och huvudperson är en 15-årig Wallin. Samfundet­ ­Finland-Sovjetunionens svenskösterbottniska­ krets har anmält både honom och Vasa­ övnings­skola, där han är elev, till skolstyrelsen. ­Anklagelsepunkt: antisovjetism.

Vad har moppepojken gjort? Han har skrivit en ­insändare i VBL ”där jag hävdade att Sovjet­unionen hade börjat vinterkriget, Stalin varit en diktator och massmördare och att även sovjetiska­ kärnvapen, inte bara de amerikanska, kan vara skadliga för folkhälsan.”

Dessutom hävdade han att den dåvarande ­”fredsrörelsen” mest sprang yttervänsterns och Sovjets intressen. USA:s euromissiler var ett hot mot världsfreden, Sovjets SS-20-raketer däremot ”fredens kärnvapen”.

Öviseleven hade på våravslutningen tilldelats ett stipendium för ”utmärkta insikter i världspolitiska­ frågor”, som historielektorn Magnus Renlund ­motiverat sig på stipendiekuvertet. Det innehöll 10 mark.

Skolstyrelsens svenska avdelning beslöt att fria både elev och skola när ­sommarlovet var över. En seger för förnuftet, milt uttryckt.

Folke Sundman, fullmäktigeordförande för ­Finlands svenska socialdemokrater, kommenterar­ Wallins insändare i HBL (24.7). Jo, gruppen Freds­kämparna i Finland gjorde sig enligt Sundman ­förtjänt av de citationstecken Wallin sätter­ kring ordet fredsrörelse. Men det fanns också en annan­ fåra, en huvudfåra som personifierades av Finlands fredsförbund och den långvarige ord­föranden ­Göran von Bonsdorf. Utöver freds­förbundet fanns De hundrades kommitté, som Sundman naturligt nog nämner, eftersom han var kommitténs ord­förande på 1980-talet.

”Vi var en del av den obundna europeiska ­fredsrörelsens stora kampanj, den så kallade END-rörelsen (”European Nuclear Disarmament” – ”Europeisk kärnvapennedrustning”) som fick sin början 1980. Rörelsens konkreta mål var en kärn­vapenfri zon från Polen till Portugal och den ­byggde på en balanserad kritik av båda stormakts­blockens kärnvapenupprustning.”

Tidstypiskt var, skriver Sundman, att många i väst såg END-rörelsen som Moskvastyrd. I ­Moskva stämplades den som en rörelse ägnad att ­splittra den ”riktiga”, det vill säga den Moskva­trogna, fredsrörelsen.

Denna månad, tre decennier senare, har världen passerat en milstolpe som måste glädja END-­rörelsens gamla kämpar oerhört. Den 7 juli kom nyheten att FN antagit ett avtal om ett globalt ­förbud mot kärnvapen.

Kärnvapnen är nu alltså förpassade till samma kategori som kemiska och biologiska vapen. De är förbjudna – men avtalet ska förstås ratificeras av de­ enskilda staterna. Lika självklart är att kärn­vapenmakterna inte stöder förbudet.

Inte ens den nordiska fronten höll under för­handlingarna. När frågan debatterades i FN:s ­generalförsamling i april fanns enbart svenskarna inne i sessionssalen. Danskarna deltog i en protest­aktion utanför, arrangerad av amerikanerna. Norrmännen, finländarna och islänningarna syntes inte till, skriver EU-parlamentarikern Tarja Cronberg i sin FN-blogg (24.4).

Ett FN-förbud raderar tyvärr inte i ett enda slag världens kärnvapen. Men det är onekligen en ­milstolpe.

Finland har i motsats till månget annat land ­fortsättningsvis allmän värnplikt. Hur ändamåls­enlig och up to date är en traditionell armé avsedd att med vapen i hand försvara ett visst lands territorium i en tidsålder när inbördeskrig och terror­attacker dominerar och ”traditionella” krig är ­sällsynta?

En modern försvarsmakt borde i högre grad ­bidra till verksamhet (forskning, konkreta projekt) som ökar förståelsen för bakgrunden till väpnade konflikter. Demokrater slåss inte, de förhandlar.

Bi Puranen, en svensk forskare och författare med erfarenhet av samarbete med den svenska ­försvarsmakten, talar för att fred måste kopplas till ekonomisk nytta. Krig är ekonomiskt vansinne. Det är en aspekt som borde betonas med kraft.

Puranen ansvarar för den internationella­ ­under­sökningen World Values Survey, som regel­bundet genomförs i ett hundratal länder.­ Den kartlägger bland annat vad människor runtom­ i ­världen är rädda för, vilka hot de ser. Av den ­framgick härom året att många av dagens ­människor visserligen ger uttryck för försvars­vilja, men att de med det närmast avser försvar av demokrati­ och allmän­mänskliga rättigheter, ­inte försvar av ett ­geografiskt område. Det senare smakar­ ­1800-tal.

Varför inte i vår värnplikt inkludera någon ­månad av ”världsförbättrande” verksamhet, på hemmaplan eller på bortaplan bland de väpnade konflikternas offer?

SFP har under senare decennier haft tre försvars­ministrar, Rehn, Wallin och Haglund. Av dem har Elisabeth Rehn tagit den komplicerade problematiken kring krig och fred vidare och börjat arbeta fredsförebyggande.

Så vad är ett modernt försvar? Vad kan Dragsviks­gossen göra åt terroristhotet? Det är en debatt som SFP:s tre tidigare försvarsministrar gärna kunde ta och sparka i gång på möjligast bred front.