Mitt i vad som kan kännas som ute i ingenstans håller de till. Intill Djupviksgrottan i Getabergen på Åland har det under flera år varit god tillströmning av klättrare.
Framför allt inom bouldering, som på svenska betyder klättring på klippblock. Klättrare utifrån har letat sig till Getabergen och de så kallade problemen (klippblocken) som finns där.
– Det här är ett av de bästa ställena i Finland, säger Suzette Marchini.
Suzette Marchini är född och uppvuxen i Mariehamn, men har under en period bott utomlands i bland annat Italien.
För tre år sedan flyttade hon hem igen. Något år senare följde pojkvännen och tidigare Londonbon Nicholas Mills efter.
– När Nic skulle flytta hit frågade han om det fanns någon klättring på Åland. Jag sa nej, men så kollade vi runt lite på nätet och såg att det verkade finnas något och jag kom ut hit. Det var så det började, säger Marchini, som tidigare mest hade klättrat med rep där man sitter fast i en sele med en säkerhetslina.
Fånga huvudet
I bouldering använder man sig av få hjälpmedel. Det som behövs är klätterskor, krita (magnesiumkarbonat) och en pad (madrass). Kritan är till för att få ett bättre grepp och fäste på berget.
Madrassen placeras på marken under den som klättrar, och kan förflyttas under klättringens gång av den som står som en så kallad spot nedanför. Spottarens uppgift är att se till att klättraren landar så bra som möjligt vid ett eventuellt fall.
– Stukningar är ganska vanliga, men jag skulle säga att det skademässigt sett är farligare att spela fotboll. Klättring klassas ju som en extremsport men det är väl mer om man faller 20 meter rätt ner i berget, säger Marchini.
I dag är både Marchini och Mills aktiva i Ålands klätterklubb, då han tagit över ordförandeskapet i klubben.
Många timmar tillbringas därför i klättergymmet i Vikingahallen i Jomala, men också utomhus bland berg och klippor.
Kan man syssla med bouldering utomhus året runt?
– Man kan klättra året runt, men det beror på vad det är för väder. Så länge det är torrt går det. Solen är också ganska dålig, då det blir halt för att man får svettiga fingrar. Friktionen på berget blir också sämre av värmen, säger Marchini.
Bouldering går ut på att ta sig upp eller runt ett problem – ett klippblock eller en klippvägg. Det finns olika svårighetsgrader på problemen, som kan vara upp till sex meter höga. Men vägen till målet kan se olika ut.
– Meningen är att hitta den svåraste möjliga vägen. Man behöver inte vara jättestark utan det är förflyttningen som är det viktiga. Det finns inte bara ett sätt att göra det, utan vi klättrar på olika sätt, säger Mills.
– Ja, det är bättre att ha tekniken än att vara stark. Men har man styrkan så kan man ändå muskla sig upp, säger Marchini.
Vad är bouldering?
- Bouldering är en form av friklättring.
- Klättras på stora stenblock eller små klippväggar där man inte klättrar så högt över marken att man behöver använda rep.
- En madrass (crash pad) läggs på marken nedanför som dämpning om man faller eller behöver hoppa ner.
- Varje klättring utförs på ett så kallat problem, som är graderat efter en specifik skala 1–9, den franska skalan.
- Ett problem döps av den som klarade av att klättra det för första gången. Problemen finns i olika, namngivna områden.
- Det är en social sport där man ofta är i en liten grupp som är ute tillsammans, där det finns tid för både fika och trevlig samvaro.
- Källa: Svenska Klätterförbundet.