Det stora östra grannlandets president kom och for igen. Innan dess sa han bland annat att de ­amerikanska sanktionerna mot Ryssland är ett ­utslag av russofobi. Finlands president sa artigt men ­otvetydigt att han inte helt delar den åsikten.

President Niinistö lyckades hantera Vladimir Putins besök med finess och värdighet. Men så ­börjar ju de två herrarna också ha en historia att falla tillbaka visavi gemensamma möten. Övning ger färdighet.

Apropå historia: Även om den gamla truismen om att ett land inte kan ändra på geografin – byta ett stort grannland mot ett mindre – givetvis stämmer, vittnar mötet om att det runnit en del vatten i finländska och ryska floder sedan 1917.

1917 var Finland ett litet perifert område som ­Lenin gav självständighet ... eftersom den kommande världsrevolutionen ändå, småningom, ­skulle knyta det lilla landet till Sovjet. Dessutom hade Lenin större saker än Finland att syssel­sätta sig med.

2017 har Finland, stärkt av en hundraårig självständighet, mera skinn på näsan. Ett möte mellan de två grannländernas presidenter är förvisso inte ett möte mellan jämlikar. Men det är långt ifrån ett möte mellan en kung och hans vasall.

Samma dag som Niinistö mötte Putin i Nyslott ­röstade USA:s senat med överväldigande majoritet för nya sanktioner mot Ryssland, Iran och Nord­korea. Det var vetskapen om att det var på gång som fick Putin att vädra russofobi-förklaringen.

Sanktionerna påverkar också europeiska företag, bland annat företag involverade i det nya gas­ledningsprojektet i Östersjön, Nord Stream 2.

EU och enskilda länder inom unionen har gjort vad de har kunnat för att se till att effekterna av sanktionerna blir så lindriga som möjligt för ­europeiska företags del. Ansträngningarna har ­burit frukt. Till en början tänkte sig amerikanerna­ att gränsen skulle gå vid en tioprocentig rysk ­andel. Ifall andelen var högre än så skulle sanktionerna slå ut. Ettriga europeiska lobbare lyckades höga ”gränsvärdet” till hela 33 procent.

Från europeiskt håll har det också framförts misstankar om att amerikanerna genom de ­utökade sanktionerna är ute efter att gynna egna­ ekonomiska intressen. USA har överskott på gas. Från amerikansk synpunkt vore det givetvis­ ­trevligt, ifall européerna köpte den i stället för att genom en Nord Stream 2 göra sig ännu mera ­beroende av rysk gas.

Spänningarna mellan politiska och ekonomiska­ intressen har genomsyrat västländernas politik­ gentemot Ryssland ända sedan sanktionerna ­infördes till följd av Ukrainakrisen.

Visst vill väst stå upp för Ukraina, men det ska ogärna kännas i plånboken. Det är här den ­europeiska akilleshälen finns, i spänningen mellan penningen och ideologin, inte i någon russofobi.

Räddar liv

Dagen då Niinistö och Putin möttes levererade ­också Frankrikes (relativt) nye president Emanuel­ Macron en nyhet. Frankrike kommer på hans ­initiativ att sätta upp så kallade hotspots i Libyen.

Begreppet hotspots kan stå för en plats där ­alla har WLAN-täckning, för bostadsområden med ­exceptionellt hög kriminalitet eller för natur­områden särskilt viktiga för biologisk mångfald.

Ingendera gäller i det här fallet. Hotspots är ­numera ett begrepp också inom flyktingpolitiken. Det står för en plats där det är möjligt att lämna in en asylansökan.

Franska hotspots i Libyen ska minska risken för att människor som, via det landet, försöker ta sig till Europa tar fullständigt vansinniga risker. ­Presidenten hoppas att asylpunkterna kan sättas upp redan i sommar. Det kommer enligt honom att göras ”avec ou sans l’Europe, a-t-il ajouté”. Med ­andra ord, ”oavsett vad Europa säger”.

I en situation då EU inte kommer framåt i flykting­politiken är soloåkande som det här bara att applådera.

Enligt de senaste siffrorna (IOM 28.7) har 113 433 människor tagit sig över Medelhavet sedan början av året.

2 377 har dött eller är försvunna.