Flyttrörelserna inom Finland har de senaste åren gått till landets sydliga och sydvästliga delar. Följaktligen töms den finländska landsbygden på människor. Dystert - men tanken om att hålla hela Finland befolkat börjar bli ett dödförklarat begrepp. Det är i sig helt oförståeligt eftersom potentialen att fortsättningsvis utveckla landsbygden existerar.

Finländarnas flyttlass går vanligen till områden med högskolor eller till i regioner med smidiga tåg- flyg och bussförbindelser. Statistiken säger att den största ökningen av nyinflyttade sker på axeln Helsingfors-Tavastehus-Tammerfors-Seinäjoki-Vasa. Även Åbo, Jyväskylä och Kuopio lockar.

En ung människa som av olika skäl velat var man ska slå ner bopålarna kan känna en viss lättnad över att ha dragit det rätta kortet ur framtidstalongen - Vasaregionen lockar och går framåt. Men att kasta upp fötterna på bordet och luta sig tillbaka är knappast rätt. Vi har alla skäl att fortsättningsvis visa framfötterna och hålla oss kvar på axeln som lockar flest nyinflyttare i landet. Det är inte bara beslutsfattare och företag som bär ansvaret att regionens maskineri och kugghjul är oljade och servade. Vi har alla möjlighet - eller skyldighet - att lyfta fram det positiva med vår region.

Att flyttlassen inom Finland går från landsbygden till städer är ingen nyhet i sig. Utvecklingen började redan på 1970-talet och har accelererat allt sedan dess. I dagsläget är ungefär 80 procent av de som flyttar under 35 år och den vanligaste orsaken är förstås att man flyttar dit där det finns studie- eller jobbmöjligheter.

Men visst är det iögonfallande att över hälften av Finlands befolkning i dag bor högst 200 kilometer från Helsingfors. Över hälften? Man baxnar. Till tidningen Maaseudun tulevaisuus (24.7) säger region- och befolkningsforskaren och doktor i samhällsvetenskap Timo Aro att det inte längre är vare sig möjligt eller realistiskt att hålla hela Finland befolkat.

"En gång i tiden var denna målsättning bra men den har saknat verklighetsgrund i tiotals år. Det är varken förvaltningsmässigt eller politiskt längre möjligt att ändra riktning åt motsatt håll", säger Aro.

En utveckling som pågått länge är förstås mycket svår att hejda och utvecklingen är ingalunda unik enbart för Finland, utan hela Norden i allra högsta grad. Urbanisering och koncentrering till större städer är oundvikligt och är nödvändig i flera avseenden - men det är en annan typ av diskussion.

Också landsbygden har potential och att går de facto flyttlass från städer till landsbygd också. Dessa lass är i antal inte närheten av de som rullar in till städerna. Men det är inte alltid det uppenbara som återspeglar verkligheten. Det är ungefär som när du byter körfält och kollar i back- och sidospegeln och en del av området runt bilen är utom synhåll - även kallat döda vinkeln.

Situationen är annorlunda i Norge och Sverige. I Norge har man anpassat politiken. Folk bor kvar, också i små glesbygdskommuner. Det handlar dels om att kommuner själva styr över sina naturtillgångar, dels lägre arbetsgivaravgifter för företag på landsbygden.

I Sverige godkändes ett projekt värt en halv miljard euro som ska locka svenskar att flytta från städer till landsbygden. Det handlar bland annat om riktade näringslivssatsningar, satsningar på bra bredband i hela landet, erbjudande om efterskänkta studielån för till exempelvis läkare som är beredda att bosätta sig permanent i glesbygd. Men ni märker. Det går bara det finns politisk vilja.

Men denna givmilda satsning föregicks i Sverige av dess raka motsats. Den så kallade flyttlasspolitiken på 1970–talet var praktiskt taget en medveten strävan från socialdemokraterna att gynna storindustrin i städerna på småföretagens och glesbygdens bekostnad.

Bortom flyttvågen till städerna finns faktiskt de som väljer motsatsen till ett urbant liv och bosätter sig på landsbygden. Det är lite som om man i Finland ser landsbygdsutveckling som ett förlegat begrepp.

I början av september ordnas Landsbygdsparlamentet, det största hittills, i Leppävirta. Tanken är att skapa en gemensam vision för den finländska landsbygdsutvecklingen. Visioner kan vi aldrig få mycket av och den finländska landsbygden behöver hopp.