”Tolerans” är ett utomordentligt litet ord som ­kännetecknar ett viktigt element i mötet mellan människor och kulturer. Men var ska vi dra gränsen för toleransen – kan tolerans motverka sitt ­syfte genom att både göda fördomar och försvåra integrationen för invandrare och flyktingar?

Frågan är eldfängd. I den polariserade frågan om invandring, flyktingar, asylsökande och främlings­hat tenderar nyanserna att försvinna. Man är för eller emot i ett ömsesidigt svartvittänk där man dessutom förfaller till en halmdockstaktik – man tillskriver motståndaren åsikter som hen aldrig ­uttalat.

De som talar för en human flyktingpolitik stämplas som aningslösa blomsterhattstanter, den som är kritisk blir per definition främlingsfientlig. Och jo – den som följt med diskussionen har fått se blåögdhet som häpnar, och därute finns rena rasister som man har all anledning att bli mörkrädd för.

Det är rasisterna som förgiftat debatten, de ­främlingsfientliga som försökt göra sig rumsrena med beteckningen ”invandringskritiska” som gjort arenan till sin och fått dominera debatten. Det här har tvingat många av dem som är för integration och mänskliga rättigheter i försvarsposition. Det som ser ut som tolerans är bara en rädsla att ta tjuren vid hornen.

Att låtsas om att ett problem inte existerar ger ­bara rasisterna vapen i handen.

”Finska myndigheter och staten agerar helt fel om de till exempel låter utländska flickor låta­ bli att delta i simundervisningen med hänvisning till religion eller kultur. Man ska inte göra sådana ­eftergifter, och man måste vara bestämd i de här frågorna”, säger Beriwan Mahmood i tisdagens Helsingin Sanomat (1.8).

Mahmood är irakiskfödd kurd som kommit till Finland som kvotflykting 1997 och som arbetat som tolk bland annat för Migrationsverket, Polisen i Helsingfors och tingsrätten.

I det jobbet har hon mött talrika kvinnor som misshandlats fysiskt och psykiskt av sina män.

Och jo, Mahmood är mycket medveten om att också finska män kan vara våldsamma i parrelationer, men: ”I Irak går männen till handgripligheter mot sina kvinnor. I Finland är våldet mera mentalt, eftersom männen fruktar lagen och polisen.”

De irakiska kvinnorna i sin tur, säger Mahmood, är rädda att befläcka familjens ära. Därför stannar­ många kvinnor kvar i sitt äktenskap som i ett ­fängelse.

Här lurar ett av problemen i att föra en vettig ­debatt. Våldet mot kvinnor är ett utbrett problem i Finland, också vid en internationell och speciellt­ nordisk jämförelse, och den frågan kan aldrig ­diskuteras för mycket.

Men i Mahmoods formulering om hur den ­finländske mannens våld mot kvinnan inte har ­någon koppling till begrepp som ”försvar för ­familjens heder” så som det uppfattas till exempel i Mahmoods hemland.

HS citerar en undersökning som Människorätts­förbundet publicerade i fjol där man beskriver ­hedersvåldet i Finland på en skala från sociala ­begränsningar till grovt mentalt och fysiskt våld. HS berättar också om det senaste fallet som nått ­offentligheten, en irakisk man som utvisades i juli efter att ha misshandlat sin syster för att ”försvara familjens heder”.

Natalie Gerbert är chef för resurscentralen vid mångkulturella kvinnoorganisationen Monika i Helsingfors. Hon framhåller i HS att hedersvåldet är utbrett i flera länder och kulturer, inte bara den kurdiska som exponeras i tidningens reportage.

Beriwan Mahmood kräver nolltolerans för allt hedersrelaterat våld och säger att den finländska diskussionen är alltför ömhudad, man är rädd att ens se problemen. ”Toleransen har gått för långt då ingen vågar kritisera kulturen eller religionen. De som flyttar hit måste inse att man måste leva enligt finländska normer om man flyttat till Finland.”

Om vi inte diskuterar problemen är den ­farligaste följden att förtrycket tillåts fortsätta. En allvarlig­ biverkning är att enstaka skräckexempel blir ­vapen i händerna på främlingsfientliga krafter. Den diskussionen får inte ske över huvudet på dem det berör, vi måste involvera de nytillkomna ­själva, män som kvinnor. Som Mahmood säger handlar det om att man måste förstå bakgrunden till ­fenomenet men inte acceptera det.