– Vi gör det här för att vi ska kunna använda havet på ett hållbart sätt, säger Charlotta Björklund som leder fältarbetet.

Kartläggningen är ett samarbetsprojekt mellan landskapsregeringen, Geologiska forskningscentralen GTK och Åbo Akademi.

För fältarbetet står Husö biologiska station med Charlotta Björklund som arbetsledare. Med sig har hon forskarna Pauliina Saarman och Cecilia Edbom-Blomstrand. Projektet har pågått sedan början av juni, men i fält är man bara i juli till september.

Under den tiden har de totalt 450 punkter i havet som de strävar efter att hinna filma. Punkternas koordinater är på basis av djup och öppenhet slumpmässigt utvalda av en dator. Hela juli var man på södra Åland och bland annat runt Lågskär, medan hela augusti tillbringas i vattnen på norra Åland.

I projektet söker de efter Natura 2000-habitat. Främst är de intresserade av rev och sandbankar. Syftet med Natura 2000 är att hejda utrotningen av djur- och växtarter, samt att se till att deras livsmiljöer inte förstörs. Genom att inventera alla så kallade indikatorarter får man reda på i vilket skick havet är.

– Vi gör det här för att vi ska kunna använda havet på ett hållbart sätt och så att vi kan skydda de arter som behöver skyddas. För att kunna göra det är det viktigt att veta vad som finns i havet, säger Charlotta Björklund.

På en månad hann man med nästan hela södra Åland, men Charlotta Björklund säger att de tror att arbetet i norr tar längre tid.

– Vårt fältarbete är helt beroende av vinden. Det blåser mer här, så vi får se hur mycket vi hinner med.

För stora vågor kan för det första bli farligt med den lilla båten som Husö köpte in för just det här projektet. För det andra blir det svårt att analysera materialet om kameran rört på sig för mycket.

Vid de flesta punkterna där de stannar filmar de havsbottnen och analyserar sedan filmerna i efterhand.

– Vi släpper ner kameran och när den når bottnen filmar vi i en minut medan båten driver, förklarar Charlotta Björklund.

Kameran är en Gopro inbyggd i en ställning med två lampor. Den är också kopplad till en skärm uppe i båten. På skärmen ser de vilken typ av botten det är på punkten, men materialet analyseras noggrannare först efter sommaren.

Det är Pauliina Saarman som släpper ner kameran. Sedan tittar hon på skärmen och säger till när den nått bottnen. Vid den första punkten består bottnen av silt, en finkornig jordvariant.

– Silt är vanligt på så här djupt vatten och inget växer här. Solljuset når inte ner så mycket, säger hon.

Längst bak i båten sitter Cecilia Edbom-Blomstrand och antecknar vilken punkt vi stannat vid och hur djupt vattnet är. På den här punkten är det drygt 19 meter. Gränsen för teamet går vid 25 meter, sedan blir det för mörkt för att de ska kunna se hur det ser ut. Dessutom finns det sällan någon intressant växtlighet på sådana djup.

Förutom punkterna som filmas finns också totalt 52 så kallade dyklinjer fördelade inom samma områden. Där dyker de ner och inventerar havsmiljön grundligare än vid videopunkterna. Dyklinjerna och videopunkterna är blandade om vartannat för att forskarna ska få en så bra bild av havets botten och vegetation som möjligt.

Det material som är insamlat genom dykning är lättare att analysera i efterhand än det som bara filmats. Till exempel hård botten med ett ytlager av lera kan lätt misstas för lerbotten om man bara ser det på film – men när forskarna dyker kan de känna på bottnen för att ta reda på vad som finns under ytan.

Men att dyka på alla punkter skulle ta alltför lång tid. En dyklinje på 100 meter, det vill säga 100 meter rakt ut från stranden, skulle ta mellan en till i värsta fall tre timmar att genomföra. Dessutom måste man alltid ringa kustbevakningen inför varje dykning.

Händer det att folk kommer fram och undrar vad ni håller på med?

– Ja, ibland kommer folk och frågar om vi har fiskekort, säger Charlotta Björklund och skrattar.

– De brukar vilja veta vad vi gör på deras vattenområden. Ibland kommer de väldigt nära även när vi dyker. Det är lite nervöst när jag har två dykare i vattnet och någon kommer nära med sin båt. Vi sätter upp en stor dykflagga i båten och en mindre som en boj, men alla vet inte vad den betyder.

När det blir vinter går de igenom filmerna och analyserar det ihopsamlade materialet.

– Eftersom det är växtligheten som undersöks är det ett jobb som måste göras på sommaren. På vintern finns det inte så mycket att se. Då passar det bra att analysera allt i stället, säger Charlotta Björklund.