Vill det sig riktigt illa kom den gångna natten med nyheter om oroligheter i ett av de viktigaste länderna i Östafrika: Kenya.

Kenyanerna gick till valurnorna i går. Det handlade om inte minde än sex olika val, däribland parlamentsval. Men störst betydelse har utgången i presidentvalet. Det står och väger mellan den sittande presidenten Uhuru Kenyatta, son till landet förste president, landsfadern Jomo Kenyatta, och den evige utmanaren Raila Odinga. Han är i sin tur son till landets första vicepresident.

Presidentvalet för tio år sedan ledde till orolig­heter där över tusen människor dödades och hundratals drevs på flykt. Mellan det valet och gårdagens val finns valet 2013, som förlöpte utan värre komplikationer – det blev bara lite tekniskt strul. Men ändå har en del kenyaner valt att lämna landets större städer inför valet. Många för att de är registrerade i den tidigare hembyn och måste rösta där, andra av oro för vad som kan komma.

Till den inte obetydliga utländska kolonin i Kenya hör bland andra en ex-Kronobybo, Siv Damgaard-Larsen. I en VBL-intervju publicerad för över tio år sedan (26.11. 2006) säger hon att det för den som anställer folk i hushållet gäller att kolla upp vilken stam de tillhör. Helst ska de anställda komma från samma stam eller åtminstone från stammar som av tradition har goda relationer. Annars bäddar man för konflikter i kök och trädgård.

Hon beskrev stamtänkandet som minst lika djupt rotat – och därmed svårutrotat – som kastsystemet i Indien.

Konturerna kan ha blivit något suddigare sedan 2006, men betydelselös är stamtillhörigheten garanterat inte i dagens Kenya heller.

Kenyatta är kikuyu. Odinga är luo.

Luo är den fjärde största av Kenyas etniska grupper (15 procent). Kikuyu är störst (22 procent).

Inför valet har Odinga bildat en valallians, National Super Alliance, där ledare för ytterligare två etniska grupper, luhya och kamba, ingår.

Får en kandidat över 50 procent av rösterna i första omgången är han vald. Vid valet 2013 fick Kenyatta 50,03 procent av rösterna. Odinga inledde en rättsprocess men kom ingen vart.

Utmanaren Odinga gör sitt bästa för att framstå som de fattigas förkämpe, den hederliga motpolen till en korrupt president. Den sittande presidenten har det i fatet att hans regering tydligen försökt försvåra verksamheten för den försonings­kommission, Kenya Truth, Justice and Reconciliation Commission, som tillsattes 2008, för att ut­reda händelserna 2007. Kenyattas roll i oroligheterna har också granskats i internationella brottsmålsdomstolen ICC, men han friades i brist på bevis.

USA:s ex-president Barack Obama, vars far var kenyan, hör till dem som vädjat om lugn i samband med valet. USA under Obama var nära för­bundet med Kenya. Situationen är något oklarare efter presidentskiftet i USA.

Det gemensamma intresset stavas i första hand terrorbekämpning. USA:s ambassad i Kenyas huvudstad Nairobi utsattes för en spektakulärt terrorattack 1998. Samtidigt exploderade en bomb också i den amerikanska ambassaden i grannlandet Tanzania. Över 200 personer dog och namnen al-Qaeda och Osama bin Laden flög för första gången över världen.

Knappt 20 år senare är uppmärksamheten främst riktade mot somaliska Al-Shabaab, som gör avstickare in i Kenya.

Terrorismen kan sticka upp huvudet överallt i världen. Det gör att också valet i ett avlägset afrikanskt land blir väsentligt. Ju stabilare demo­krati i Kenya, desto mindre har Al Shabaabs och andra liknande gruppers ”profeter” att hämta där.

Ska man av den orsaken önska att utmanaren Odinga segrar? Kanske.