– Det är samma sak som händer när den minsta av våra planeter, Merkurius, rör sig runt solen. Den avviker lite från sin bana, vilket beror på att den är så pass nära solen och dess dragningskraft. Einstein förklarade detta, säger Maria Sundin, astrofysiker vid Göteborgs universitet.
Detta är första gången som en mätning av styrkan hos den relativistiska effekten har gjorts för en stjärna i omloppsbana runt ett massivt svart hål.
Tack vare detta har forskarna nu preciserat avståndet till det svarta hålet: 26 000 ljusår. De har också preciserat hur mycket hålet väger: dess massa är enorm – fyra miljoner gånger vår egen sols massa.
– Man får helt enkelt noggrannare beräkningar av massan plus avståndet, säger Sundin.
Studien presenteras i Astrophysical Journal och forskarna bakom den är verksamma i Tyskland och Tjeckien. De bygger slutsatserna på observationer som gjorts med Europeiska sydobservatoriets (ESO) väldiga teleskop VLT (Very Large Telescope) i Chile.
ESO har flera teleskop på södra halvklotet. VLT är det största optiska teleskopet i världen.
Förhoppningarna är nu att kunna göra ännu noggrannare mätningar av det svarta hålet när S2, en av stjärnorna som kretsar i dess närhet, passerar väldigt nära hålet under 2018. Då får man också en ny test av relativitetsteorin.
Svarta hål
- Ett svart hål består av en singularitet, en punkt, där gravitationen är så stark att allt sugs in, till och med ljus.
- Hålet i mitten är omgiven av en så kallad händelsehorisont, en tänkt radie runt hålet. Ljus och materia som kommit innanför horisonten kan aldrig lämna det svarta hålet. En observatör utanför denna yta kan därför aldrig få veta vad som händer innanför. Materia och ljus kan med andra ord passera genom händelsehorisonten utifrån och in, men inte tvärtom.
- Alla fasta kroppar trasas sannolikt sönder och dras ut som spagetti när de faller in ett svart hål.
Källa: Nationalencyklopedin, med flera.