”Den verkliga sanningen är att en stor majoritet­ av den tvåspråkiga befolkningen i Finland är nöjd med att regering Sipilä har åstadkommit att flyktingpolitiken skärptes genom avtal med ­Ryssland om att stoppa flyktingarna, strängare ­regler om familjeåterförening, reviderade analyser om ­ursprungsländernas säkerhet och en överlag skärpt linje vid sökande av asyl ...”

Så stod det i en insändare i gårdagens VBL (9.8), undertecknad Centerns svenska distrikt.

En ”stor majoritet”? Vad är källan till det på­ståendet? Har det gjorts någon statistiskt tillför­litlig opinionsundersökning? Protesterna mot den skärpa flyktingpolitiken har ju tvärtom varit extra märkbara inom den finlandssvenska kretsen.

Men det skulle kanske enbart vara fråga om den berömda högljudda minoriteten? Blomsterhatts­tanterna och deras gelikar? Det finlandssvenska folket tycker annorlunda?

Att det finns delade åsikter i den här frågan ­både bland finskspråkiga, tvåspråkiga och svensk­språkiga är nog så uppenbart. Men vill man göra gällande att en stor majoritet av de två sistnämnda­ stöder regeringens linje bör man kunna verifiera påståendet

För en tidning är inlägg som det från Svenska ­centern problematiskt, eftersom tidningar numera­ bär ett visst juridiskt ansvar för sanningshalten ­inte bara i egna texter utan också i insändare.

Möjligheterna att precis alla arbetsdagar göra en faktakoll av insändarmaterialet är begränsade. Dessutom har just denna tidning en tradition och linje som går ut på att tröskeln för publicering bör vara låg. Debatten ska hållas levande och engagera så många som möjligt, oavsett om de har ordet i sin hand eller inte.

Därför heller fria än fälla, hellre publicera än ­låta bli, fast det finns blottor i logiken eller i fakta­kunskapen. Den offentliga debatten ska inte ­enbart föras av välformulerade experter – tvärtom. ­Experter kan vara lika blinda som icke-experterna.

Men helt problemfri är linjen inte.

Det finns en högljudd skara som på allvar ­verkar förfäkta att man måste få säga vad som helst, också fast kopplingen till verkligheten är tunn. Uttala sig privat men också i offentligheten, som på en tidnings insändarsida eller webbplats. Annars ägnar sig de elaka medierna åt censur, ­”döljer sanningen”.

Juridik och faktakoll (med hjälp av andra källor än de som förbehållslöst stöder den egna åsikten) är för fegisar.

Sanningen, den är enkel den. Behöver inga nyanse­ringar, inget villkorande i form av meningar­ som ”det där stämmer nog, men bara förutsatt att ...”

Enkel att stoppa i en flaska och sedan slå andra i huvudet med.

Som om journalister skulle sitta på sanningen, säger någon ilsket.

Nej, det gör journalistkåren inte. Men det är en grupp som explicit har som sin uppgift att – på ­avlönad arbetstid och med relevant utbildning som ryggrad – försöka söka den och sedan dela den.

”Sanningen” framgår sällan i hela sin vidd av en enskild artikel. Men avsikten är att helheten, det som publiceras över tid, ska ge en möjligast till­förlitlig bild av verkligheten, som den ter sig ­betraktad från en viss plats men också utifrån.

Insändarskribenter och tipsare kan bidra.

Måste bidra för att det ska bli bra. Växelverkan är av nöden.

Men nyhetstipsen ska stämma och inte, som i ­värsta fall, bara vara sprungna ur ett bakom­liggande egenintresse. Det är tyvärr inte så svårt att dölja ett egenintresse för en skribent med ­pressad tidtabell och stressat sinne.

Insändar­skribenterna ska undvika de värsta generalise­ringarna och ogrundade påståendena.

I gengäld publicerar journalisterna tämligen ­flitigt rättelser.

”Hur kan så mycket bli fel?”, frågar den irriterade läsaren.

Den luttrade journalisten väljer att i stället ­förundra och glädja sig över att så mycket – det mesta, faktiskt – blir rätt.

För fallgroparna är ­otaliga och dagligen ­återkommande.