Sverige har stegvis öppnat för mer och mer konkurrens sedan 1990-talet. Nilsson, som jobbar på Statens väg- och transportforskningsinstitut i Linköping, uppger att passagerarmängderna har ökat i såväl när- som fjärrtrafik, men att det är tveksamt om biljetterna blivit billigare för kunderna.

I den livliga tågtrafiken mellan Stockholm och Göteborg har priserna gått ner, men i Stockholms närtrafik har det samtidigt blivit dyrare. Nilsson betonar också att det offentliga stödet till järnvägen har ökats samtidigt som privatiseringarna genomförts.

– Det har blivit dyrt för skattebetalarna, säger Nilsson till FNB.

Han efterlyser mer öppenhet i den trafikpolitiska diskussionen. Han tycker att medborgarna inför politiska val borde få tydligare tillgång till de stödsummor som riktas till olika trafikformer.

Nilsson ser tågen som en överlägsen trafikform i och kring Stockholm, Göteborg och Malmö. Ju längre ut i landet man kommer, desto sämre står sig tåget i konkurrensen.

– Ur ett rent ekonomiskt perspektiv borde norra Sveriges persontrafik skötas med bussar, men det här är också en politisk fråga. Politikerna vill inte stänga banavsnitt då det skulle stöta på så starkt motstånd, säger Nilsson.

Enligt honom är Sverige och Finland i egenskap av glest befolkade länder otacksamma ställen för att tjäna pengar på tåg.

– Japan är en idealisk marknad för järnvägsbusiness. Sverige och Finland är ganska annorlunda i detta avseende, säger Nilsson med ett skratt.

Valuta för pengarna?

Direktör Laura Eiro på Kommunikationsministeriets marknadsenhet uppger att även det offentliga har haft nytta av privatiseringen i Sverige.

– Visst har de offentliga anslagen ökat, men i Sverige har man medvetet gått in för att köpa mera trafik. På detta sätt har man fått bättre valuta för de offentliga pengarna, säger Eiro.

Ett av målen med privatiseringen är att lyfta järnvägens andel av den kollektiva persontrafiken till samma nivå som de övriga nordiska länderna ligger på. Målet ska uppnås före 2030 och kräver åtminstone delvis samma typ av satsningar som i Sverige.

– Det behövs också infrastruktur som möjliggör ökningar i trafikmängden på lång sikt, säger Eiro.

Hon känner till att förändringarna i Sverige lett till vissa problem.

– Biljettsamarbetet mellan företagen har inte fungerat fullt ut i Sverige. Det är förstås något vi vill undvika i Finland. Även servicenivån på spårtrafiken har varierat från bolag till bolag, säger Eiro.