Ett fall i Närpes har skakat om växthusnäringen. En anställd med rötter på Balkan har inte behandlats korrekt. I torsdagens VBL (10.8) fick hon ett namn: Slavica Mijatovic.

Som alltid när oegentligheter uppdagas inom en viss bransch upplever alla de arbetsgivare i ­denna bransch som sköter sig korrekt, att det ändå ­stänker lite skit också på dem.

Producentförbundet ÖSP och Landsbygdens ­arbetsgivareförbund har agerat snabbt och för­dömligt och kommer att arrangera en utbildnings­dag om fackliga frågor för jordbrukare och trädgårdsproducenter i höst. Det är en bra signal.

När den sorgliga affären började rullas upp i april använde två utländska växthusarbetare till och med ordet slavarbete (VBL 29.4). Österbottens ­polisinrättning har stannat för att utreda diskriminering i arbetslivet alternativt ”ockerliknande” ­diskriminering.

Apropå ordet slavarbete, berättigat eller inte i Närpesfallet:

Faktum är att det också i dag – inte bara under ett fjärran 1800-tal – finns förhållanden sak­kunniga­ betecknar som slaveri. Det finns till och med ett ­index för det, Modern Slavery Index. Detta index steg i fjol i 20 av EU:s 28 medlems­länder.

Det framgår av en årlig rapport som Verisk ­Maplecroft publicerade i torsdags, samma dag som Mijatovic var på bild i VBL.

Verisk Maplecroft är ett brittiskt företag, speciali­serat på riskanalys. Maplecroft analyserar med hjälp av ett hundratal experter, utöver de egna­ anställda, politiska, ekonomiska , sociala och miljö­mässiga risker inom olika branscher och olika­ ­länder. Analyserna görs ut ett förtagar- och investerar­perspektiv, de är tjänster som säljs på marknaden. Men ambitionen är att inkludera både ”hårda” och ”mjuka” fakta.

Modern Slavery Index är alltså ett av detta ­företags redskap. I rapporten har det tillämpats på 198 länder. Till det som granskats hör lag­stiftningen, övervakningen av hur den följs och ­antalet upp­dagade fall och hur allvarliga de är.

Finland, Sverige, Danmark och Estland hör till de länder där risken för modernt slaveri ­enligt ­Maple­croft ökat något. Detsamma gäller för ­Tyskland och Storbritannien. Hos britterna har det ­uppdagats luckor i arbetarskyddet, hos tyskarna har antalet fall av trafficing och slavarbete ökat.

Men allra störst är risken i Rumänien – som ­rasat 56 platser på skalan sedan förra mätningen, mer än något annat av de undersökta länderna. Italien­ är tvåa från botten av EU-länderna. Illa är det ­också i Grekland, Bulgarien och på Cypern.

Gemensamt för de här fem länderna är att de ­tagit emot större delen av de flyktingar och migranter som sökt sig till Europa. De är oftast utsatta människor som inte är benägna att ställa krav och därför är lätta att exploatera.

Av de 100 000 som kommit sedan årsskiftet har omkring 85 procent kommit till Italien. Det har kunnat utnyttjas av mindre nogräknade arbets­givare inom det italienska jordbruket, inom byggnadsindustrin och servicebranschen. Maplecroft räknar med att risken är störst inom jordbruks­sektorn.

Den nästvärsta utvecklingen, efter raset i Rumänien, hittas i Turkiet. Landet håller på att halka ner i högrisk-kategorin. Det är illa för de hundratusen­tals syrier som fastnat där, till följd av flykting­avtalet mellan EU och Turkiet.

De turkiska myndigheterna är väldigt restriktiva­ med arbetstillstånd, vilket tvingar många som ­desperat behöver jobb att arbeta svart. Och den turkiska polisen är ålagd att jaga politiska ”brottslingar” framom sådana som bryter mot lagstiftning på arbetsmarknaden.

Men allting bör sättas i perspektiv. Ett företag som vill undvika att missbruka arbetskraft i ett ­annat land bör fortsättningsvis vara uppmärk­sammast i förhållande till en rad asiatiska länder. Bangladesh, Kina, Indien, Indonesien, Malaysia,­ Burma Filippinerna och Thailand hittas alla i ­kategorin extremt hög risk eller hög risk.

Indien är ändå Rumäniens positiva motpol, det land där risken för slaveri minskat mest. ­Strål­kastar­ljus på missförhållanden leder nästan alltid till förbättringar över tid.