Linda Bengtzing skrattar och hennes fans, som står runt henne, tävlar om att vara den första att få ta en selfie med sin idol. Samtidigt underhåller Jay Smith det hundratal människor som tagit sig ut till Waskia på lördagen.
Det är festivalen Schlagerparadiset, det är sommar och det är Vasa.
– Jag behöver komma utomlands. Jag behöver få känna finsk luft. Och jag behöver få besöka apoteken i Finland och dricka finrexin! Det är toppen då man är krasslig, säger Bengtzing.
Ni har inte det i Sverige?
– Nej! Och jag är inte krasslig nu, jag har bara skrattat så mycket att jag har ont i halsen, säger hon.
Hur har din sommar gått?
– Jag har faktiskt fått vara ledig. Det är första sommaren sedan jag var ungefär tio år gammal. Jag har längtat tillbaka till turnén. Jag är som min pappa, som var busschaufför. Då han hade ledigt sade han att han skulle gå ut och köpa något. Då körde han buss i smyg. Jag är likadan, det är det här jag lever för.
Vad får Vasapubliken höra i dag?
– I dag blir det ett jam. Vi har inte hunnit repetera alls, så jag är lite på tå. Men samtidigt är jag inte en sådan som vill att allt ska gå perfekt, för då får jag ju bara ångest inför nästa gång jag ska spela.
Hur upplever du Vasapubliken?
– Jag upplever er som ärliga. Det verkar som om alla kan sjunga med i mina låtar och inte bara de kändaste. Så är det inte i Sverige, där det bara är Melodifestivalen som gäller.
Hur ser din framtid ut?
– Jag vill spela in nytt material, men inte nog med det - jag vill förnya mig själv. Det finns stora utmaningar inom min genre i dag. Det känns som om jag är den sista som spelar i den, men jag måste modernisera mig. Kanske jag borde börja sjunga på finska?
Såväl Bengtzing som Smith har befunnit sig i Vasa tidigare.
– Jag upplever att det finns väldigt många i de svenskspråkiga områdena som sett på Idol, säger Smith efter sitt framträdande.
Hur tyckte du showen gick?
– Det gick bra. Jag försöker alltid ge lite extra då jag spelar ensam. Jag saknar faktiskt grabbarna i bandet lite, säger han.
Du satt ensam med din gitarr på scenen. Det kändes personligt.
– Många säger det, men jag är van vid att spela så här. Jag är trygg i det jag gör.
Kommer du spela in en ny skiva?
– Ja, det ska jag. Den har varit på gång sedan 2015, men jag kom till en punkt där jag började tvivla på mig själv. Det kändes inte rätt, jag tappade bort mig själv i jakten på nästa radiolåt. Men då jag satt i bilen en gång på väg till en spelning kom jag på vad jag vill göra med mitt liv, och det är att spela country.
Varför country?
– Under en turné fick jag höra låten "Kiss my country ass." Jag kunde inte sluta lyssna på den och började leta efter liknande musik, samtidigt som jag försökte spela hårdrock. Det gick inte.
Så har du sagt farväl till hårdrocken nu?
– Det kommer ännu en hårdrockssingel av mig men personligen satsar jag mera på country nu. Det fina med mina fans är att de inte bryr sig om vad jag sjunger, bara jag sjunger.
Är det här ett steg bort från Idol?
– Nej, det är det inte. Tack vare Idol är jag den jag är i dag.