Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Skulle du kunna hjälpa mig, säger en röst och bredvid mig står en äldre dam med käpp och uttrycker med böjd arm att hon vill bli ledsagad över skyddsvägen.

Jag nickar jakande, vi slår armkrok och traskar långsamt över till andra sidan av gatan. Efter det sista klivet upp på trottoaren klämmer hon åt min hand och säger: Tänk att det finns sådana som du.

Det där är flera år sedan nu. Men minnet kom på förekommen anledning tillbaka i går.

Orden som den lilla damen yttrade var meter i från den plats där en oskyldig människa fick sätta livet till i vad som i förundersökningen kallas mord i terroristiskt syfte.

Ord räcker inte till när känslorna rusar mellan förtvivlan och rädsla över vad som hände i Åbo - en stad de allra flesta har någon koppling till. Statschefer världen över fördömer och terroristexperterna får säga allt de vet om sitt ämne.

Samtidigt sitter någon med brustet hjärta över att ha förlorat en nära människa. Ett liv har krackelerat.

Det kan tyckas vara lite tjatigt men i det här fallet är upprepningar tillåtna i all oändlighet. Oavsett hur många som med hjärtat fullt av vrede eller besvikelse vill chockera eller sprida skräck kommer dessa dunkla hjärtan aldrig att rå på alla andra människors godhet.

För vi är betydligt fler än de som i skuggorna vill fånga vår uppmärksamhet med vettlösa illdåd.

Dårar finns det gott om. Men mot godhjärtade människor som bryr sig om varandra, utan att svara med hat, kan inget dårskap segra mot.

Omtanke är segare än bitterhet.