Vasa borde nödvändigt få en stark samlingspartistisk politiker i riksdagen som också skulle ha en central roll partiets innersta krets.

Ett sådant upplägg skulle gagna hela regionens och landskapets intressebevakning.

Ser vi på de orter, speciellt då landskapens huvudstäder, som har ministerrepresentation i den sittande regeringen, så verkar de orterna ha klarat sig bra i omfördelningen av uppdrag och resurser.

Riksdagsledamoten Susanna Koski är den som i dag representerar samlingspartisterna i Vasa på nationell nivå. Men av någon anledning fungerar inte samarbetet mellan Koski och de lokala samlingspartisterna. Det kan bero på att Koski i det senaste riksdagsvalet överraskande snodde riksdagsplatsen framför näsan på de som kanske tänkt sig stå i tur.


Denna splittring präglade också kommunalvalet i våras, som blev ett stort bakslag för Samlingspartiet. Trots att partiet nationellt gjorde ett hyfsat val, var resultatet lokalt i Vasa närmast katastrofalt. Man tappade hela fem mandat och är nu det tredje största partiet efter SFP och SDP.

Det var i främsta hand en medioker kandidatnominering som fällde partiet. Man klarade inte av att erbjuda en kandidatpalett som på ett systematiskt sätt skulle ha erbjudit något åt en var. Det var i första hand kandidater för ”blåljusfolket” och vårdarsegmentet som saknades. Däremot fyllde bildningssegmentet sina behov. Samlingspartiet hade också svårt att profilera ett trovärdigt valprogram som väljarna kunde ha tagit till sig.


Det stora problemet är att Samlingspartiet på lokal nivå verkar ha svårt att finna en tillräckligt stark kandidat som dels kunde samla ett tillräckligt stort antal röster i samband med val men som också skulle ha kapacitet att på nationell nivå positionera sig inom partiet.

En som de senaste åren aktivt och systematiskt försökt bygga upp en plattform och en politisk profil är Marko Heinonen. Han har siktet inställt på riksdagen, men i ett splittrat Samlingsparti finns det krafter som inte tror på Heinonen och därför jobbar på att finna andra alternativ.

Det bådar inte gott. Med det mediokra kommunalvalsresultatet i gott minne borde partiet nu se över sina strategier, ena leden, och målmedvetet jobba tillsammans för att få in en tillräckligt stark riksdagsledamot från Vasa som kan bevaka stadens och regionens intressen.


Då har SDP det aningen bättre ställt. Genom EU-parlamentarikern Miapetra Kumpula-Natri har Vasa en politisk stjärna som lyser såväl nationellt som i Europa. Hon tillhör kategorin politiker som i kraft av sin person samlat röster över såväl språk- som partigränserna.

Kumpula-Natri rör sig i de kretsar där besluten tas, och hon har också kapacitet att bli minister nästa gång SDP sitter i regeringen.

Lokalt har SDP dessutom två påläggskalvar i Kim Berg och Matias Mäkynen. Efter att ha profilerat sig i samband med namninsamlingen för omfattande jour vid centralsjukhuset i Vasa, blev Berg partiets röstmagnet och ny stadsstyrelseordförande. Mäkynen åter sitter som fullmäktigegruppens ordförande och som ordförande för partidistriktet och har, till skillnad från Berg, ett starkt och finmaskigt nätverk inom partiet på nationell nivå efter att under många året jobbat med partiets ungdomsverksamhet på partikansliet i Hagnäs.

Mäkynen siktar definitivt på riksdagen, återstår att se vilka överväganden Kim Berg gör, för kandiderar bägge är risken stor att de slår ut varandra.

För staden och regionen är det extremt viktigt att också ha en stark SDP-röst på nationell nivå.


För Vasas del verkar det som om SFP:s riksdagsledamot och tillika stadsfullmäktigeordförande Joakim Strand nu är den som är motorn i staden och regionens intressebevakning.

Strand är också han en person som samlar röster över språk- och partigränserna. Han har ingen egentlig SFP-profil utan har snarast positionerat sig som en ytterst aktiv lobbare för staden och regionen. Men eftersom inte heller SFP sitter i regeringen krävs det mycket spring i trapporna för att få saker till stånd.

Men en fågel gör ingen sommar. Därför skulle det vara till fördel för staden och regionen om vi på nationell nivå skulle ha starka representanter från så många partier som möjligt i regering och riksdag.