Barndomen på Lövö i Helsingfors, studierna i USA, språkidentitet, politiska höjdpunkter och bottennapp ryms med på drygt 300 sidor. Stubbs fartfyllda liv är skildrat med ett språk som känns äkta: snabbt tempo, skämt, kännspaka uttryck och blandspråk. På lördag tävlar han i triathlon och på söndag flyttar han till Luxemburg för att bli vice chef för Europiska investeringsbanken EIB. Han verkar vara mannen som aldrig vilar.

En evig "ugri-hurri"

Boken kommer ut som ljudbok med Stubb som inläsare, men det är ännu osäkert om boken kommer att översättas till svenska.

– Det skulle vara naturligt, för jag skriver ganska mycket i Sverige och boken har ju ganska mycket svenska uttryck.

Redan i första kapitlet tar Stubb upp språkidentiteten. Han klargör tydligt att han är tvåspråkig, men inte finlandssvensk. Jag frågar om det är något fel med att vara finlandsvensk.

– Nej, tvärtom, men jag har alltid haft en viss identitetskris. Jag har blivit hårt attackerad av både finlandssvenskar och finskspråkiga. Därför understryker jag alltid att jag kommer från en tvåspråkig familj.

Stubb irriterades över att finnarna kallade honom för hurri och finlandssvenskarna för ugri. Hemma talar han svenska med barnen och engelska med frun Suzanne.

– Jag var från början en ugri-hurri. Problemet är förstås att med ett X och två B:n i namnet så blir man automatiskt stämplad som något. Jag har alltid hatat fördomar och det var det som jag var rebellisk mot.

Stubb har lång erfarenhet av två länder med språkstridigheter: hemlandet och Belgien. Han tycker att språkklimatet här är milsvida bättre.

– Jag har ju bott i Belgien och sett vad språkstrider kan betyda på riktigt, mellan valloner och flamländare. Som tvåspråkig i Finland tycker jag att vi har hanterat det här rätt så väl under de senaste åren. Hurri-jargongen är mycket mindre än vad den har varit tidigare, jag tycker att vi är ganska sams.

Stubb säger sig vara stolt över finlandssvenskheten, men nekar ändå sin finlandssvenska identitet. Jag undrar om det är ett sätt att ta avstånd från SFP.

– Nej, för jag hoppas att SFP är mer liberalt än ett språkparti. Om man däremot tittar på hur Husis har behandlat mig så inte har det varit speciellt varmt och ödmjukt. Det har varit med ganska hårda handskar.

Stubb riktar alltså en känga mot den finlandssvenska pressen och skrockar lite när jag säger att Hufvudstadsbladet inte är en politisk bunden tidning.

Tacksam över SFP:s stöd

I boken berättar Stubb om Jan-Erik Enestams försök att få honom att ställa upp för SFP i EU-valet 2004, som han tackade nej till. Numera upplever Stubb relationen till SFP som allt annat än kylig.

– Under de sista åren så skulle jag våga påstå att SFP var det partiet som stödde mig allra mest, speciellt när jag hade det som svårast. Jag är mycket tacksam för det som Stefan Wallin, Calle Haglund och Anna-Maja Henriksson har gjort.

Samtidigt förstår han varför SFP:are var rädda när han ställde upp i EU-valet 2004 som samlingspartist. EU-valen är en nagelbitare för SFP: får de ett mandat eller inte?

– Det är en ödesfråga, men nu har de ju fått ett mandat varje gång. Jag är nöjd att det går bra för den liberala livsåskådningen som jag delar med SFP. Partiet har inte försvunnit och sitter starkt kvar.

Stubb skriver också att han försökte övertyga statsminister Juha Sipilä att ta med SFP i nuvarande regering, vilket visade sig vara helt omöjligt.

– Jag har alltid känt mig mycket nära SFP, så jag tyckte att det skulle ha passat. Men det skulle ha varit hemskt svårt för Timo Soini att regera med SFP. Men kanske nästa varv?

Fem före burnout

Stubb medger i boken att det var tufft att ta över som statsminister och därefter som finansminister även om han länge jobbat som utrikesminister och utrikeshandelsminister.

– Jag hade mitt drömyrke som utrikesminister och Europa- och utrikeshandelsminister. Jag skulle förvränga sanningen om jag påstod att jag skulle ha njutit av statsministerskapet eller finansministerskapet, så tuffa var uppgifterna speciellt under de svåra tider som rådde, skriver Stubb.

Stubbs mörkaste period var hösten 2014 då han var ytterst nära att gå in i väggen. Konstant mediebevakning och ras i opinionsmätningarna höll på att ta kål på statsministern. Stubb började också lida av permanenta sömnsvårigheter.

– Jag har aldrig varit så här nere. Jag vet inte vad jag ska göra, skriver Stubb i ett sms till två vänner i november 2014.

Stubb fick hjälp av läkaren Ari Hintsa, som under sin karriär jobbade med bland annat formel 1-förare.

– I kapitel 14 beskriver jag den svarta stunden, desto mera grafiskt blir det inte. Jag tror inte att någon statsminister i världshistorien har beskrivit hur det är när det är som värst.

Stubb ville vara öppen eftersom Alex ändå är självbiografi.

– Om någon tror att det skulle ha varit tufft för mig att förlora ordförandekampen så tvärtom, det var en mycket lättande stund, säger han bed ett brett leende.

Flyttar till Luxemburg på söndag

På lördag ställer Stubb upp i Käringsund Triathlon, FM i olympisk distans. Dagen efter flyttar han till Luxemburg för att börja jobba som vice chef för Europiska investeringsbanken EIB. Han tar över posten efter Jan Vapaavuori, som meddelade sin avgång i juni. Stubbs ansvarsområde är lånen i Baltikum, Norden och Ryssland och länderna i det östliga partnerskapet.

– Det ska bli jättespännande med en helt ny bransch, men förstås en EU-bransch. Vi är en bank utan åtstramande ekonomiskt politik, med goda nyheter. Vi ger lån till bra projekt som har att göra med infrastruktur, klimat, innovationer och små och medelstora företag.

Posten gäller i exakt två år, men längre än det har Stubb inte planerat.

– Jag brukar leva i cykler på två år, men i politiken måste det vara fyra. Det här ger en ganska bra andningspaus efter åtta år i regeringen och ett år som riksdagsman. Under det senaste året har jag kunnat pusta ut, skriva boken och nu är det nya vindar som blåser.

Känner sympati för Macron

– Under de 25 åren som jag har varit fullvuxen, har jag haft nöjet att leva och utbildas i en värld med tre huvudvärderingar som jag själv håller fast vid: liberaldemokrati, social marknadsekonomi och globalisering. Det har varit ett fint tidevarv.

Det är med vemod som Stubb följer med hur den anglosaxiska värdegrunden utsetts för hot, i synnerhet efter fjolårets brexit och Donald Trump. Som den optimist han är, påminner han i nästa mening om EU-vänliga nyheter.

– Det sågas lite fram och tillbaka. Brexit och Trump kontrades av Macron och valet i Nederländerna. Nu får vi hoppas att det går bra i Tyskland.

Stubb känner inte Frankrikes president Emmanuel Macron personligen, men han är frankofon och känner sympati för Macrons utmanande uppgift: att ena ett splittrat land.

– Macron har lyfts till en halvgud, men nu börjar de såga ner. Det är så det går till i politiken.

– Själv var jag minister under svåra tider. Visst vänjer man sig vid kritiken, men det är viktigt att aldrig bli immun mot den.

– Då tappar man sin mänsklighet. Om man tycker att det är bra att få skit så tycker jag att man är pervers.

Clinton, Merkel och Rice är Stubbs förebilder

Stubb är däremot god vän med Hillary Clinton och jag frågar om de fortfarande håller kontakt.

– Absolut, vi är goda vänner, men sist träffade jag Condoleezza Rice i början av maj. Hillary har jag inte sett på ett par år.

Rice var USA:s utrikesminister mellan åren 2005 och 2009 och omnämns flera gånger i boken.

– Vi jobbade med kriget i Georgien tillsammans. Jag var då OSSE-ordförande och vi fick ihop ett fredsavtal rätt så snabbt. Condolleezza är också mera akademiker än politiker, så på det viset är vi goda vänner. Nuförtiden undervisar hon i Stanford.

Förutom Hillary och Rice, vill Stubb hylla Tysklands förbundskansler Angela Merkel.

– De är mina politiska förebilder och råkar vara kvinnor, men så är det, säger Stubb med ett skratt.