En av orsakerna till att konjunkturerna nu håller på att svänga till det bättre och att tillväxten tagit fart kan tillskrivas Europeiska centralbankens (ECB) expansiva stimulanspolitik.ECB sänkte först räntorna och sedan initierade man ett omfattande uppköp av värdepapper, främst statsobligationer. Under de senaste 18 månaderna har Finlands Bank köpt statspapper för 15 miljarder euro samtidigt som statens bruttoskuld ökat med knappt 3 miljarder euro.

Finlands Bank finansierar nu 22 procent av statens totala upplåning. Det här är ägnat att pressa räntorna på statsskulden och i hela finansieringssystemet, konstaterar Johnny Åkerholm i en VBL-kolumn (6.8).

Detta har skapat en enorm likviditet på finansmarknaden. Bankerna deponerar nu varje kväll 32 miljarder euro i överskottslikviditet i Finlands Bank, trots att de är tvungna att betala en ränta på 0,4 procent för depositionerna.


Spåren av den expansiva penningpolitiken är tydliga. De finländska hushållen har sedan 2008 haft ett ännu större underskott än den offentliga sektorn, men de har trots det negativa sparandet blivit mycket rikare. Enligt Åkerholm har hushållens finansiella förmögenhet – depositioner, aktier och försäkringstillgångar – ökat i värde med 96 miljarder euro. Hur går det här ihop? Skulderna har stigit med 50 miljarder, men nettoökningen kan tillskrivas ECB:s sedelpressar.

Hushållen har alltså blivit rikare, räntorna är låga, och bankerna straffas då de inte lånar ut den stora likviditeten till allmänheten.


Den officiella motiveringen till den extremt expansiva penningpolitiken är den låga inflationen. Det här är dock bara en sida av bilden, konstaterar Johnny Åkerholm. Finanskrisen lämnade efter sig högre skuldsättning i hushåll, företag och i den offentliga sektorn.

Regeringarnas ekonomisk-politiska rörelsefrihet har därför varit begränsad, och penningpolitiken har strävat efter att kompensera detta. Parallellt har man försökt förhindra en snabb minskning av de privata skulderna och en nedgång i den privata efterfrågan.

Samtidigt möjliggör den relativt låga inflationen att penningpolitiken nu kan stramas åt under ordnade former och med eftertanke utan att den rubbar nästa års stabila konjunktur, konstaterade OP:s chefsekonom Reijo Heiskanen förra veckan.


Normaliseringen blir inte enkel. När centralbanken slutar köpa statspapper kommer utbudet till privata investerare att öka kraftigt, oberoende av storleken på statens underskott. Åkerholm varnar för att detta pressar priserna på statsobligationer nedåt och räntorna uppåt, vilket påverkar räntebilden på hela finansmarknaden.

När räntorna börjar stiga uppstår kapitalförluster, och de privata placerarnas intresse för räntebärande papper sjunker tills man anser att ränterallyt är förbi. Ränteförskjutningen har därför en tendens att bli kännbar, vilket drabbar både den skuldsatta offentliga sektorn och den ännu mera skuldsatta privata sektorn.


Enligt prognosen fortsätter också det offentliga underskottet och skuldförhållandet att sjunka. Den offentliga ekonomin uppfyller EU-kraven men hållbarhetsunderskottet har inte försvunnit.

Ekonomerna räknar med att inflationen förblir lägre än i euroområdet. Konsumentpriserna förväntas stiga med 0,8 procent i år och 1,1 procent nästa år. Löneökningen antas förbli relativt moderat och inflationsförväntningarna är låga efter några år av långsamma prisstegringar. I USA växer ekonomin stabilt i ungefär samma takt som i euroområdet.

Trots den positiva utvecklingen är inflationsutsikterna måttfulla på båda sidorna av Atlanten. Enligt ekonomerna är de största och mest överraskande riskerna för nästa års ekonomiska utveckling av geopolitisk art.


Åkerholms bedömning är att vi står för en mycket stor utmaning då klockorna ska vridas tillbaka. Ju tidigare man påbörjar processen och dess mindre lösa tyglar som finns, desto mindre är riskerna för att penningpolitiken skapar allvarliga obalanser i ekonomin.

Merparten av hushållen torde klara av sina skulder utan större problem, men det finns all anledning att förbereda sig på räntestegringar.