Närblindheten är ett utbrett fenomen. Man sneglar avundsjukt på vad andra har utan att förstå värdet i det egna.

Ett exempel på detta står att finna i vår närmiljö, nämligen Vasas tidigare centrum, Gamla Vasa.

Staden förstördes nästan helt vid en eldsvåda 1852. Efter branden flyttades stadens centrum till sin nuvarande plats på Klemetsö udde. Landhöjningen hade gjort sitt och staden behövde en fungerande hamn.

Stadens gamla centrum, och det som fanns kvar av det, föll dock mer eller mindre i glömska. Ändå är Gamla Vasa klassat som ett nationellt värdefullt landskapsområde.

Området utgör en mångsidig landskapssevärdhet med natur-, kultur-, bosättnings- och fornhistoriska värden. Landhöjningen har stor betydelse för områdets historia och för landskapet. Man har kommit fram till att här steg landet ur havet för cirka 1000 år sedan. På 1300-talets senare hälft uppfördes Korsholms slott som administrativt centrum.

Ett fåtal byggnader klarade sig undan branden. Hovrättsbyggnaden, nuvarande Korsholms kyrka var en av dem. Även de lindar, som bildar Hovrättens dubbla allé och som planterats åren 1836-1842 undkom branden. Stadens enda privatägda stenhus, den förmögne borgaren Abraham Falanders hus (adlad till Wasastierna), klarade sig i branden och fungerar nu som Gamla Vasa museum.

De delar av Vasa som låg utanför den tätt bebyggda staden klarade sig i branden, exempelvis Alkula som vid tiden för branden var herrgård vid A.A. Levóns fabrik, och det av C.L. Engel planerade Gamla Vasa sjukhus, som flyttade till sin nuvarande plats i stadens västra del, på andra sidan kanalen, år 1818.

En bit söderut längs kanalen, också det utanför brandens räckvidd, finns Kungsgården, som grundades år 1556 av kung Gustav Vasa.

Det vi ser i dag är ruinerna efter Heliga Marias kyrka, kyrktornet och resterna av trivialskolan, vilka alla slukades av elden och som i olika repriser getts konstgjord andning för att inte helt förfalla, men det är också allt. Samma gäller området kring Gamla Vasa station, som bebyggdes på 1880-talet i samband med att Vasa järnväg byggdes.

Hela denna historiska miljö har tillåtits vara i dvala, en Törnrosasömn, olika försök till trots.

Nu har Gamla Vasas framtid åter aktualiserats genom den detaljplan och de detaljplaneändringar som nu uppgjorts för att skapa förutsättningar för att utveckla användningen detta kulturhistoriskt intressanta område. I ett första skede vill staden kompromissa med NTM-centralen, stoppa förfallet av byggnaderna, varumärka Gamla Vasa centrum och försöka hitta en entreprenör till området.

Av de sex byggnaderna på stationsområdet är fyra skyddade, men stadens planläggningssektion föreslår ändå att tre av byggnaderna rivs eftersom de är i så dåligt skick. Byggnaderna på stationsområdet ägs av staden. Dessutom föreslås bland annat att kyrkan förses med tak.

Men om vi närmar oss problematiken ur ett helikopterperspektiv borde hela den potential som Gamla Vasa representerar utnyttjas på ett helt nytt sätt. Faktum är att Vasa som resmål saknar det där lilla extra som kunde få turisterna att stanna till. Världsnaturarvet borde kompletteras med ett året runt-objekt.

Runt det arv som de fysiska historiska byggnaderna representerar borde byggas upp historiska rundvandringar, skräddarsydda för olika målgrupper. Redan ruinerna utgör en spännande miljö som triggar fantasin till olika interaktiva aktiviteter.

Det som också saknas i dag är ett ”Visitors center” med service som besökarna behöver, allt från toaletter, caféer och butiker. Genom detta kunde det gamla stationsområdet åter väckas till liv.

Satsningarna på exempelvis Kvarkenfärjan kräver att vi har ett mångsidigt utbud av aktiviteter och alternativ att erbjuda resenärerna. Idealet vore givetvis att få entreprenörer intresserade av att utveckla Gamla Vasa, men i initialskedet är det nog staden själv som får stå för initiativen och för satsningarna. Det som man förlorar på gungorna tar man ofta igen på gungorna.

Gamla Borgå och Gamla Raumo är kända begrepp. Faktum är att Vasa tyvärr inte klarat av att utveckla Gamla Vasa efter branden den 3 augusti 1852. Nu är det dags att övergå från ord till handling.