Så säger ordföranden för Aktiespararnas centralförbund Timo Rothovius. Det är främst privathushåll i Finland som äger aktier i Nordea.

Nordea har utrett sina möjligheter att flytta huvudkontoret från Sverige till Finland eller till Danmark. Beslutet i frågan väntas äntligen på onsdag.

– Om de flyttar till Danmark skulle småplacerare sannolikt förlora på beskattningen på grund av svårigheter med skattepraxis. I fråga om beskattningen skulle det sannolikt vara lika förmånligt för småplacerare att Nordea kom till Finland som att det stannade i Sverige, säger Rothovius.

Nordea har starka rötter även i Finland och i samband med fusionerna på 90-talet fanns det en landskampsanda mellan Finland och Sverige i det nu nordiska Nordea. Under det senaste decenniet har bankens blåvita sida åter börjat växa. Sampo är nuförtiden den största aktieägaren i Nordea och ordförande för bankens styrelseordförande är Björn Wahlroos. Även dess koncernchef Casper von Koskull är finländare.

Flera analytiker tror att det är möjligt att huvudkontoret kommer att flytta till Finland. von Koskull konstaterade i våras att EU:s bankunion är den viktigaste men inte den enda faktorn när de planerar flytten.

Finland är redan medlem i bankunionen där en möjlig bankkris skulle lösas på en framför allt europeisk nivå. Danmark och Sverige har uppgett sig överväga medlemskap i bankunionen.

Övervakning och risker väcker debatt

Nordeas tidigare svängar med filialer och den nu aktuella flyttfunderingen har väckt diskussion om övervakning och risker i Finland. Finansinspektionens direktör Anneli Tuominen uppgav i våras att det vore en bra sak för Finlands finanssektor om Nordea bedrev verksamhet inom bankunionen.

Bankens soliditet övervakas inom bankunionen av Europeiska centralbanken (ECB), utanför unionen vilar ansvaret för tillsynen på bankens hemland.

Flytten av Nordeas huvudkontor från Stockholm till Helsingfors skulle överföra en stor summa bestående av nordiska kunders insättningar till Finlands insättningsgarantisystem. Därav skulle följa att finansieringen av eventuella ersättningar i en krissituation i sista hand skulle falla på finska statens ansvar, men först efter en lång procedur.