Under vilken som helst vanlig dag på året misstänks åtminstone ett tiotal poliser för brott eller tjänstefel i Finland. Lägg till statliga och kommunala tjänstemän och antalet växer exponentiellt.

Det är svårt att säga när det gick åt skogen, men under de senaste tio åren har misstagen blivit allt grövre. Den första stora sjunkbomben var fallet Anneli Auer, ett majestätiskt polisiärt och åklagarmässigt misslyckande och hur majoriteten av de inblandade fortfarande åtnjuter juridiska befogenheter är en gåta.

Så grava var tjänstefelen; en centralkriminalpolis lyckades helt på egen hand förstöra stora delar av utredningen genom att slarva in sitt eget dna på det som man antog var mordvapnet i Auers bostad. Polisen utförde drygt 700 dna-tester i sex års tid för att få tag på den okände mannen tills man fann att spåret kom från det egna polisledet. Och yrkesstoltheten rann ur leden som rök genom ett nät.

Med fanns också en åklagare som faktiskt lyckades krångla till fallet ytterligare genom att hävda att Auer utförde satanistiska ritualer med sin döde mans blod och aska ur spisen. Senast då var alla inblandade slutgiltigt bortkollrade och vi vet hur det gick.

Men ingen frågar sig ens hur utredningar kan tillåtas gå till som just den gjorde.

Och så, i november 2013, inleddes utredningen av vad som skulle komma att bli den största polisskandalen i landets historia. Åtminstone hittills. Jari Aarnio, narkotikachef vid Helsingforspolisen och en central figur inom hela polisväsendet, misstänktes för bland annat grova bedrägerier, grovt tagande av muta och ett antal grova narkotikabrott.Drogpolisen Aarnio utsågs till årets polis år 1996. Drygt 20 år senare är han det finska polisväsendets största skamfläck genom tiderna, på pappret en korrumperad drogbaron med tjänstebricka. Han begick sina grova brott i åratal, av vad det verkar i maskopi med den undre världens ledare, mitt under näsan på den samlade polisledningen och resten av rättsväsendet. Hur är det möjligt?

Men vem bryr sig?

Rättegångarna mot Aarnio har hittills kostat åtminstone 8 miljoner euro och utgör således tillsammans den dyraste rättsprocessen någonsin. Men korruption av det här slaget borde kosta ännu mer i anseende än i euro. Och än är inte härvan över.

Så vad händer? Ja, ännu efter att Aarnio dömts för 22 grova brott så litar 96 procent av Finlands befolkning ”rätt så mycket eller väldigt mycket” på Polisen (enligt Inrikesministeriets barometer i oktober 2016). Ett otroligt betyg med tanke på vad som försiggått de senaste tio åren. Ändå dunsar ordet "rättsstat" omkring i medierna som en stolt tvålbit på kaklet. Samtidigt har vi tingsdomare i vårt land – även i Österbotten – som vittnar om att kvaliteten på de polisiära förundersökningarna nått så låga nivåer att det blivit svårt att ge domslut som håller bortom rimliga tvivel. Det borde oroa. Fast vem bryr sig.

I februari 2017 torpederade riksåklagare Matti Nissinen via medierna nivån på utredningen av polisbrott och tyckte att vårt system är pinsamt dåligt i nordisk jämförelse. Det Nissinen glömde i all hast var att han var högsta chef för utredningen av polisbrott och hade därför själv mandat att föra utredningen av dessa i den riktning han hade velat.Det kan han inte längre. Bara några dagar efter uttalandet blev Nissinen själv föremål för en polisutredning och misstänktes för brott mot tjänsteplikt eftersom han hade köpt in utbildningstjänster till Riksåklagarämbetet - av sin bror.

Det vi har här är alltså Finlands högsta åklagare som nu är åtalad för allvarligt tjänstebrott. Hans position är sådan att det bara finns två personer i hela landet som kan driva ärendet: Justitiekanslern eller riksdagens justitieombudsman, och bara Högsta domstolen kan behandla fallet. Nissinen, just nu avstängd från tjänst, har erkänt gärningen.

Han hävdar däremot att han inte gjorde fel med flit. Det måste vara det egendomligaste uttalandet på åratal, för man får väl ändå anta att Nissinen kände igen sin egen bror när han godkände avtalet.

Samtidigt är två poliskommendörer i Helsingfors jämte tidigare högsta polischefen där misstänkta för brott mot tjänsteplikt när de uppenbarligen "glömt" att bokföra informanter.

Men minst lika oroande är diskussionen kring allt detta. På något sätt har man vänt det hela till tankegångar som ”det är ju bra att dessa saker utreds”. Den tanken landade även på Hufvudstadsbladets ledarsida genom Susanna Ginmans, chef för HBL:s opinionsavdelning, penna ( HBL 18.10).Ginman menade säkert väl när hon avslutade med att ”det inger hopp visavi rättsstaten” att fallen nu undersöks grundligt, men det är nog snarare så att dessa brott och tjänstefel som kontinuerligt begås inom myndigheterna visar på en moraliskt förvrängd struktur som kan ta död på det enda system som kan skydda oss.

Att de utreds grundligt är en självklarhet. Att de över huvud taget begås är ett långt större problem och den frånvaro av oro som präglar diskussionen är - ja, djupt oroande.

Myndigheterna, och det gäller i synnerhet Polisen, ska varje dag förtjäna medborgarnas tilltro och respekt. Tyvärr görs det alltför ofta till ljudet av en rättsstat som knakar i fogarna.

Frågan är fortfarande: Vem bryr sig?