En bit in på torsdagseftermiddagen uttryckte den ena efter den andra av deltagarna i Nordiska rådets­ session i Helsingfors sin tillfredsställelse över att man nått konsensus i språkfrågan. Hittat en kompromiss, enats om att fortsätta framåt under nästa års session, då i Oslo.

När vi twittrar om det här kan vi använda hashtaggen #språkfred, sa svenska Centermannen ­Staffan Danielsson förnöjt.

Men då klev Simon Elo – tidigare ordförande för Sannfinländarnas ungdomsförbund, nu Blå – upp i talarstolen. Han hade just flugit in från Moçam­bique, där han bekantat sig med biståndsprojekt, och inte deltagit i de många diskussioner som före­gått kompromissen. Framför allt var han inte ­intresserad av någon kompromiss. Här gällde allt eller intet. Han lade fram ett förslag tämligen identiskt med det medborgarförslag diskussionen börjat med och krävde att det skulle röstas om det.

Diskussionen gällde finskans ställning i Nordiska­ rådet. Och isländskans. Men det verkade inte så viktigt för Elo, som ville få tillstånd en omröstning, fast många islänningar inte var på plats, eftersom det just varit val på Island.

Nordiska rådet har tre officiella språk: norska, danska, svenska. Två nationalspråk är alltså ute i kylan och det är svårt att försvara. ”Försvaret” brukar hänvisa till kostnaderna för en ökning från tre till fem språk. Men i andra vågskålen måste man placera den – visserligen svårberäknade – kostnaden för att två länder inte deltar i det nordiska samarbetet så intensivt som de skulle kunna.

Den 5 oktober i fjol undertecknade sju isländska­ och tjugo finländska politiker i Nordiska ­rådet ett medlemsförslag. Att de var tjugo innebar att hela­ den finländska delegationen stod bakom förslaget.­ Listan innefattade Anna-Maja Henriksson (SFP), Susanna Koski (Saml), Maarit Feldt-­Ranta (SDP), Juho Eerola (Sannf), Paavo Arhin­mäki (VF) och Britt Lundberg (Åländsk Center). Förslaget ­lydde ...”att § 70 i Nordiska rådets arbets­ordning ändras­ så att finska och isländska läggs till i arbets­ordningen som officiella arbetsspråk inom ­Nordiska rådet, vid sidan av norska, svenska och danska”.

I praktiken har trespråksregeln hittills – bland annat – inneburit att finskspråkiga och isländska­ parlamentariker inte kan framställa skriftliga ­frågor, lämna in medlemsförslag eller annan dokumentation på eget språk.

I medlemsförslaget påtalas också den ­psykologiska faktorn: ”En individ kan identifiera sig med institutioner inom vilka hens språk har en erkänd ställning. Cirka 20 procent av medborgarna i Norden talar finska, vilket är ungefär lika många som de dansktalande. Nordiska rådet är ett parla­mentariskt representativt organ, som bör före­träda alla medborgare i Norden på ett jämlikt sätt”.

Men när det här förslaget kom upp till behandling­ i Nordiska rådets presidium (med åländska Lundberg som president, sannfinländaren Eerola som vice) tidigare i höst gick det inte att uppbåda stöd för det. Och Lundberg sällade sig till dem som röstade ner det, vilket ledde till att hon fick det hett om öronen ett tag. Själv förklarade hon det med pragmatism. Det stod klart, sa hon, att förslaget hur som helst skulle röstas ner i Helsingfors och hon ville bädda för en kompromiss.

Det var den kompromissen som nu gick igenom. Medlemsförslag ska i fortsättningen få avfattas på finska och isländska, fler möteshandlingar ska ­finnas på alla fem språken. Den mer komplicerade­ frågan om att öka antalet officiella språk, ­vilket kräver en ändring av Nordiska rådets arbets­ordning, sköts däremot fram till Oslosessionen.

Och alla var glada i den nordiska familjen – utom då Simon Elo, som helt uppenbart bitit sig fast vid att detta bara var en avledningsmanöver med ont uppsåt.