I en annan, fjärran tid satt Mikael Wiehe i Harare – Zimbabwes huvudstad – och skrev om omänskligt förtyck i grannlandet i söder, Sydafrika. Sången fick titeln ”Weekend i Harare” och börjar på ett Sheratonhotell i staden, där ”safariklädda damer drack gingroggar i baren/ och kontokorten fladdrade/ som fjärilar i värmen”.
Året var 1987. Det hade gått sju år sedan Zimbabwe blivit självständigt från britterna och den koloniala konstruktionen Rhodesia därmed gått i graven. Grannlandet Sydafrika var ännu en apartheidstat och skulle så förbli sju år framåt.
Det var i Zimbabwe hoppet och framtiden bodde.
Zimbabwes president hette – då som nu – Robert Mugabe.
Eller: Han är president när detta skrivs, men ifall händelseutvecklingen accelererar är han eventuellt inte president på söndag när detta läses. Å andra sidan framträdde han offentligt så sent som i fredags, då han deltog i en examensceremoni vid Zimbabwes Open University. Före det satt han i praktiken i husarrest ett antal dagar.
Det var i onsdags som en officer i militär mundering uppenbarade sig i zimbabwisk tv och meddelade att någon militärkupp inte skett. Herrn kunde kanske, med tanke på trovärdigheten i budskapet, har bytt outfit före framträdandet.
Fast det hade inte hjälpt. Det råder ingen som helst tvekan om att militären haft och har en central roll i det som nu sker i Zimbabwe. Fienden uppenbarade sig i de egna leden, inom det egna partiet ZANU-PF och inom armén. Inte, som Mugabe själv föreställt sig, inom den illvilliga oppositionen eller i form av elaka västländers förlängda armar.
Både EU och USA har sedan länge sanktioner riktade mot Robert Mugabe och hans fru Grace. EU:s sanktioner infördes 2002 och innebär att parets tillgångar inom EU är frusna, deras resande begränsat. Sanktionerna gäller också vapenhandel med Zimbabwe.
När Mugabe i början av året fyllde 93 fick han en ”födelsedagspresent” av EU i form av förlängda sanktioner. Orsaken till sanktionerna är maktmissbruk, valfusk, våld.
Det var inte så här det skulle bli. På 1960- och 1970-talen var Mugabe, vid sidan av Joshua Nkomo, förgrundsgestalten inom självständighetskampen. När självständigheten var vunnen skulle det förflutna få vila, sa han. Svarta och vita skulle gemensamt bygga upp landet.
De första tio åren gick det skapligt. Medellivslängden i landet steg, spädbarnsdödligheten sjönk. Utbildningen förbättrades, liksom småböndernas ekonomi. Den ekonomiska tillväxten var något bättre än under den koloniala regimen.
Men redan då förekom förföljelse mot anhängare av det konkurrerande partiet ZAPU, den andra frihetshjälten Nkomos parti.
I början på 1990-talet skedde en kursändring. Den var delvis ett resultat av påtryckningar från Internationella valutafonden och Världsbanken, som vid den här tiden utan större reservationer trodde att en stark marknadsanpassning var det bästa för länder i tredje världen.
Samtidigt var det som om små horn börjat växa ut på frihetshjälten.
Processen med att överföra jordegendom till den svarta majoriteten inleddes – den hade bromsats av att det nya Zimbabwe vid självständigheten 1980 lovat den brittiska regeringen att bibehålla konstitutionen oförändrad i tio år. I gengäld skulle britterna bidra med ekonomiskt stöd för jordreformen, när den väl genomfördes.
Reformen kom enligt de flesta källor inte att gynna dem den skulle gynna. Det lilla stöd som sedan kom från britterna – Margaret Thatcher skar ner det – användes alltmer till fromma för Zimbabwes svarta elit.
På 1990-talet inledde Mugabe också sin kamp mot homosexuella, vars beteende enligt honom var ”onaturligt” och framför allt ”oafrikanskt”. De medborgare som hörde till en sexuell minoritet var ”sämre än hundar och grisar” och förtjänade tio år i fängelse. Det gör de fortfarande, år 2017.
2005 initierade presidenten en vräkningsoperation riktad mot illegala bosättningar, som händelsevis råkade ligga främst i områden där oppositionen hade stöd. Den ska enligt uppgift ha drabbat 2,4 miljoner människor. Mer utomparlamentariskt våld kom i samband med presidentvalet 2008, då Mugabe meddelade att enbart Gud kan beröva honom hans ämbete.
Måtte 93-åringen få några lugna år den livstid han har kvar. Men inte på posten som Zimbabwes president.
Ledare
19.11.2017
Glorian halkade alltmer på sned
Måtte 93-åringen få ännu några lugna år – men inte på posten som Zimbabwes president.