”Tvingande” flyktingkvoter är ineffektiva och orsakar splittring. Därför bör EU frångå sådana.

Det är Europeiska rådets ordförandes Donald Tusks åsikt inför dagens och morgondagens EU-toppmöte, där flyktingpolitiken är på agendan.

Tusks ändrade ståndpunkt har slagit ner som en mindre bomb och gjort exempelvis EU:s migrationskommissionär Dimitris Avramopoulos topp tunnor rasande.

Tusk är polack. Avramopoulos är grek.

Tusks hemland har inte i någon högre grad känt av trycket från krigen i Syrien, Irak och Afghanistan. Eller av hopplösheten i delar av norra och västra Afrika. Avramopoulos hemland har gjort det med råge, även om flyktingöverenskommelsen med Turkiet förändrade situationen.

Visst, man kan som Tusk använda formuleringen "tvingande flyktingkvoter" och därmed styra in diskussionen på förhållandet mellan medlemsstaterna och detta Bryssel, som vill bestämma över allt och alla. Därigenom får man mindre fokus på den humanitära aspekten.

Eller så kan man som den arge greken Avramopolous ta fasta på en av det europeiska unionsbyggets vackra grundstenar: solidaritet.

EU har förvisso inte alltid förmått leda upp till de vackra orden. Men i solidaritetens namn har en stor del av EU-stödet gått till de ekonomiskt svagare länderna i det forna östblocket. Det gäller inte minst Polen, med en i jämförelse med många andra EU-länder omfattade jordbrukssektor.

Mer välmående EU-länder har varit "tvingade" att svälja detta. Och också gjort det, utan något mer omfattande ifrågasättande. Polen har tackat och tagit emot.

Tusk bytte fot bara några dagar efter att EU-kommissionen beslöt dra Polen, Ungern och Tjeckien inför EU-domstolen. Det beslutet fattades förra veckans torsdag. De tre länderna riskerar att åläggas böter – eftersom de inte gjort tillräckligt för att ta emot flyktingar från Italien och Grekland inom ramen för det tillfälliga omfördelningsprogram EU gick in för 2015.

EU-kommissionen inledde ett så kallat överträdelseförfarande mot trion i somras, vilket innebar att länderna ombads förklara sig. I och med att förklaringarna av kommissionen klassats som otillräckliga blir det nu en juridisk process.

En intressant fråga är i hur hög grad Donald Tusks agerade styrs av den polska inrikespolitiken.

Den tidigare premiärministern Tusk är en man som delar opinionen på hemmaplan. Det finns polacker som hävdar att ifall EU i Polen personifierades av någon annan är Donald Tusk skulle polackerna i ett slag vara avsevärt mer EU-vänliga. Tusk har under sin politiska karriär, som tog fart på 1990-talet, varit med och grundat flera center-höger partier. Men hans relation till det nu regerande partiet Lag och ordning är frostiga.

Å andra sidan behöver Tusk egentligen inte bry sig om polsk inrikespolitik ännu på några år. Han återvaldes för en andra period som ”EU-president”, alltså ordförande för Europeiska rådet, i mars i år.

Rösterna föll tjugosju mot en. Den enda som inte ville ha honom omvald var Polens premiärminister Beata Szydlo...

Att kritisera Tusks kappvändning är inte detsamma som att säga att EU:s nuvarande grepp på flyktingpolitiken i alla avseenden är det enda rätta. Men han, hittills en talesman för europeisk integration, angriper genom sin kappvändning i den här frågan tanken om det gemensamma ansvaret.

Tanken att man inte ska lämna vissa medlemsländer i sticket med en fråga som är både komplicerad, politiskt laddad och – definitivt – gränsöverskridande.

I Polen, med en befolkning på 38 miljoner, finns i dagsläget åtminstone en miljon ukrainare. Flödet över den polsk-ukrainska gränsen har varit stort, speciellt sedan kriget i östra Ukraina bröt ut. Men det flödet triggas i hög grad av läget på den polska arbetsmarknaden.

Den ekonomiska tillväxten förväntas i år stiga till tre procent, de polska företagen skriker efter arbetskraft och betalar betydligt bättre än de ukrainska. I mars i år var arbetslösheten i Polen 1,5 procent.

Att ta emot människor som i de flesta fall bums sugs upp av arbetsmarknaden är en sak; att bistå traumatiserade och helt utblottade syrier en annan.