Om språket ska vara i fokus, så behöver diskussionerna åtminstone föras med faktabaserad grund, inte känslobaserad. Och då kan det kanske vara bra att börja bakvägen.
Ett lika stort ansvar som vi svenskspråkiga anser att Vasa stad har att ordna den offentliga servicen på två språk för stadens minoritet (både nu och i en eventuell fusionerad stad), ett lika stort ansvar har Korsholm att ordna motsvarande service på två språk för sin finskspråkiga minoritet.
Det glöms ofta bort i sammanhanget.
Förhållandet mellan språkgrupperna är snarlika men omvända på varsin sida av kommungränsen. Språkminoriteten består av drygt 23 procent (svenska) i Vasa och 29 procent (finska) i Korsholm. Tack vare detta är det så kallade förvaltningsspråket i både Vasa och Korsholm redan tvåspråkigt och flyter på både finska och svenska. Detta konstateras bland annat av forskaren och universitetsläraren Linnéa Henriksson vid Åbo Akademi (Yle, Slaget efter tolv 13.9).
Tack vare detta är det så kallade förvaltningsspråket i både Vasa och Korsholm redan tvåspråkigt och flyter på både finska och svenska.
Språket inom förvaltningen är inget problem vid en sammanslagning, enligt Henriksson:
”Det finns en uppsättning av formella regler som man bör förhålla sig till och på regelnivå finns det inga större problem i det här sammanhanget. Talar man med enbart jurister så är det inte ett problem.”
Den finlandssvenska tankesmedjan Magma, som värnar om det svenska språket i landet, har publicerat en rapport framtagen av ÅA:s Henriksson med namnet ”En- eller tvåspråkiga lösningar. Om språkliga konsekvenser vid sammanslagningar”. I den listas bland annat tre viktiga aspekter för en fungerande tvåspråkighet:
1) Minoritetens andel får inte vara för liten. För att inte majoriteten ska börja tugga på minoriteten borde minoritetens andel av ett sammanhang vara minst 30 procent.
Vid en eventuell sammanslagning av Vasa och Korsholm skulle stadens befolkningsmängd öka till drygt 87.000 invånare. Av dessa skulle 33 procent ha svenska som modersmål (Vasa i dag 22 procent, Korsholm i dag 71 procent).
Henriksson: ”Teoretiskt sett borde andelen svenskspråkiga räcka för att den svenskspråkiga servicen inte försämras under en överskådlig framtid” (Artikeln i sin helhet).
2) All tvåspråkig verksamhet kräver medveten språkplanering. Det värsta man kan göra är att tro att det går av sig själv. Språkplanering kan se ut på olika sätt, att det finns en medveten strategi är antagligen viktigare än dess exakta beståndsdelar.
På den här fronten ligger Vasa i framkant som tvåspråkig stad i landet. Den kringliggande svenskspråkiga bygden har både inspirerat och tvingat staden att måna om och planera för en fungerande tvåspråkighet.
Henriksson (Yle): ”Kommuner kan systematiskt arbeta med det här vilket Vasa under många år gjort. I Vasa finns en uppfattning att man behöver kunna svenska och att det är viktigt att kunna tala svenska … Därmed är sannolikheten för att man som fullständigt enspråkigt svenskspråkig kan få service på svenska inom Vasa stad betydligt större än inom en stad med liknande språkförhållanden i en mer finsk miljö.”
På den här fronten ligger Vasa i framkant som tvåspråkig stad i landet.
3) Någon i ledningen måste ha (och ta) ett uttalat ansvar för verksamheten på minoritetsspråket.
SFP är största parti i både Vasa och Korsholm och inget tyder på att partiet skulle mista sin maktposition i ”det nya Vasa” – tvärtom. Sannolikheten för att SFP skulle bortse från de åtgärder och den språkplanering som behöver genomföras och upprätthållas för att hålla svenskan stark, är liten.
Dessa tre punkter ovan är inte enbart gällande i teorin, utan detta har testats och visat sig stämma.
Det paradoxala i sammanhanget är att samtidigt som man i debatten i Korsholm pratar om ett hotat svenskt språk, så handlar debatten i Vasa om hur de finskspråkiga invånarna anser sig vara nedtryckta och lida i tvåspråkighetens namn – att svenskans ställning skulle vara för stark i Vasa.
Samtidigt bör de pågående debatterna och diskussionerna om en möjlig sammanslagning beröra språket. Vi ska inte sticka under stol med att det för i första hand den svenskspråkiga befolkningen i Korsholm, finns risker att den upplevda servicen på svenska blir sämre på sikt.
Vi ska inte sticka under stol med att det för i första hand den svenskspråkiga befolkningen i Korsholm, finns risker att den upplevda servicen på svenska blir sämre på sikt.
Finlandssvenskarnas krassa verklighet som minoritet är, att utan ständig intressebevakning, så riskerar våra språkliga rättigheter och möjligheter att naggas i kanterna.
Å andra sidan ska de tre punkterna ovan vara en garanti för att så inte ska ske, och som vi kan konstatera så har Vasa genom åren arbetat hårt och bra med språkplaneringen.
ÅA:s Henriksson lyfter också fram risker för svenskan, överlag och i samband med sammanslagningar. Men säger samtidigt i Yle:
”Jobbar man systematisk under lång tid så går det att motarbeta.”
Det systematiska jobbet bör göras oavsett sammanslagning eller inte. Måhända är det enklare att utföra som en starkare minoritet i en större stad?