Det borde det inte.
Precis som i alla andra länder i världen så röstar amerikanerna på den person eller det parti som på ett trovärdigt sätt lovar förbättra vardagen för den enskilda väljaren. Den statistiska orsaken och förklaringen till Trumps seger är därför fortsättningsvis lika uppenbar och självklar som den varit från dag ett.
Hillary Clinton segrade i 472 kommuner, kommuner som står för två tredjedelar av USA:s bruttonationalprodukt. Trump segrade i de 2584 kommuner som står för den resterande tredjedelen av bnp.
Trump hade gjort sin hemläxa, och lovade en bättre framtid åt de amerikaner som har det svårt. Det hade också demokraternas presidenter gjort tidigare, men inget hade hänt. Därför hade demokraterna och Hillary Clinton inte längre något att hämta hos de fattiga.
Den strategiska insikt som gav Trump segern, var att han riktade sina blickar mot ett Mellanvästern i förfall.
Laura Saarikoski skriver i Helsingin Sanomat (17.3) om tre ekonomister vid universitetet i Harvard: Benjamin Austin, Edward Glaeser och Lawrence Summers som i sin undersökning ”Saving the Heartland” beskriver orsakerna till vad strukturomvandlingen i USA inneburit för landet, för dess invånare och därigenom det politiska beteendet.
Enligt forskarna stördes ingen i USA tidigare av samhällsklyftorna, utan de arbetslösa flyttade dit där det fanns jobb. Men det är inte längre så. I städerna finns inte längre någon efterfrågan på medborgare som saknar utbildning. Dessutom så har de inte råd att bo i städerna.
USA:s kustområden i öst och väst är numera ”världens rikaste land”, medan området mellan kusterna, Mellanvästern, närmast kan betraktas som ett u-land.
Värst är situationen i den östra delen av Mellanvästern, från Mississippi till Michigan. I exempelvis Flint, Mississippi, är hälften av männen i åldern 25-54 inte i jobb. Motsvarande siffra i Washingtons förstäder är fem procent.
Uppgivenheten gör att man söker tröst i droger, som enbart år 2016 tog livet av 64 000 amerikaner. Att jämföras med Vietnamkriget där 58 000 amerikaner stupade, under hela kriget.
För att få Mellanvästern på fötter föreslår forskarna samma typ av åtgärder som också använts i Europa: subventionerad sysselsättningspolitik, omskolning och arbetshandledning. Också skattelättnader för låginkomsttagare finns på åtgärdslistan.
Ett av Trumps åtgärdsförslag för att förbättra sysselsättning har utgjorts av ett massivt byggprogram, men kongressen har inte gått med på att finansiera ett dylikt.
Däremot börjar möjligheterna till gratis hälsovård bli allt populärare. Till och med bland republikanerna är redan nästan hälften beredda att ställa sig bakom en sådan förbättring.
Om inte heller Trump klarar av att förbättra levnadsvillkoren och möjligheterna till en skälig utkomst i Mellanvästern, så kommer väljarna i Mellanvästern kanske nästa gång att ge sin röst åt en mer vänsterkandidat av europeiskt snitt. Ideologiskt kan det tyckas som ett orealistiskt språng i det stockkonservativa USA.
Frågan är vad Trump och republikanerna lyckas göra för att få mellanvästern i USA på fötter igen.
Enligt en valundersökning så flyttade nio procent av de som röstade på Barack Obama 2012 över sin röst på Trump i valet 2016. Primärt handlar det alltså inte om partipolitik, utan om vem som lovar hjälpa dig i din vardag, och dessutom klarar av att sälja in det löftet på ett trovärdigt sätt.
Och där har de två stora etablerade partierna, republikanerna och demokraterna, misslyckats så här långt, därför verkar allt vara möjligt.
Det insåg Trumps valstrateger 2016, men inte Hillary Clintons stab.
Det är alltså de fattiga amerikanerna i Mellanvästern som styr världen, politiskt och ekonomiskt, eftersom deras röstningsbeteende avgör vem som väljs till president i USA. Men sin egen situation får de ingen ordning på.
Frågan är vad Trump och republikanerna lyckas göra för att få Mellanvästern i USA på fötter igen. Och därigenom säkra Trumps återval. I den kontexten är nog importtullar ingen långsiktig lösning.