Det var kanske också därför som Putin i sin valkampanj, genom krigsretoriska formuleringar, valde att lyfta fram att Ryssland satsar våldsamt på sin försvarsmakt för att möta hotet från väst. Visst lovade han i sedvanlig ordning medborgarna bättre förmåner än tidigare: ökat välstånd, minskat antal medborgare som lever under fattigdomsgränsen, fler högavlönade jobb, ökad produktivitet och ett företagsvänligare klimat.
Men inte med ett ord förklarade han hur en sådan ekonomisk grund kunde skapas som finansierar förbättringarna. Det är ändå samma lagbundenheter som avgör Rysslands framtid och öde, och det är ekonomin.
Trots att Putin nog lyft fram de problem som den ryska ekonomin brottas med, så har ingen förnyelse skett. Fortsättningsvis är det en gammal och föråldrad råvaruindustri som konkurrerar i branscher med fluktuerande världsmarknadspriser, och som dragit mattan undan den ryska ekonomin genast priserna rasat.
Som ett barn av den ryska planekonomin har Putin hållit fast vid ett centralstyrt ryskt näringsliv, och inte lyckats förnya modernisera spelreglerna. Samma rigida strukturer speglar det politiska livet i Ryssland.
Precis som under den sovjetiska tiden går makthavarnas tid åt att befästa sin personliga politiska maktposition genom att kontrollera och eliminera sina politiska motståndare. Allt med hjälp av ett hov som furstligt belönas för sina insatser.
Liknande strukturer och beteendemönster har vi i Kina, där Xi Jinping nu i praktiken valts till president på livstid. Ändå verkar det finnas en markant skillnad mellan Kina och Ryssland. Där ryssarna stelnat i sina former, försöker kineserna förnya sitt näringsliv och anpassa det till förändringarna i världen.
I sig kombineras dessa ambitioner med bibehållen kontroll men ändå så att fältet öppnats för nya entreprenörer som dessutom har rätt att bli rika.
I Ryssland bevakar den makthavande eliten och kretsen kring den avundsjukt sina egna ekonomiska intressen. Där ryssarnas starka företag utgörs av bolag som Rosneft, Lukoil och Gaxprom, så kan Kina stoltsera med bolag som Baidu, Alibaba och Tencent. Den moderna vågens bolag som utnyttjar den globala datahandeln och den artificiella intelligensen.
Ryssland har hamnat hjälplöst på efterkälken samtidigt som kineserna hela tiden knappar in på USA:s försprång genom att satsa tiotals miljarder euro på projekt relaterade till den artificiella intelligensen.
För att Ryssland ens till någon del ska klara av att konkurrera med Kina, så bör Putin och hans gäng inse att kreativt nytänk inte fungerar på beställning från centralmakten.
Det kreativa utvecklingsarbetet behöver syre och kräver frihetsgrader, inte centralstyrning och autoritativ kontroll.
Därför borde Ryssland utveckla sina handlingsmönster, och satsa mer på forskning och utveckling och mindre på missiler.
Så länge den ryska samhället och den ryska demokratin kännetecknas av devisen ”En man – en röst”, det vill säga enbart Putins röst, så bör vi med oro följa utvecklingen i Ryssland.
Strukturellt står det ryska näringslivet på alltför få ben, dessutom har man inte klarat av att förnya sig och anpassa sig till nutid. Putins bäst före datum kommer allt närmare. Det vet han och det vet hans närmaste krets. Därför har maktelitens arbete med att förbereda sig för livet efter Putin tagit vid.
Tyvärr tyder dock inget på att makteliten skulle se till Rysslands bästa. Fortsättningsvis är det positioneringen av de egna maktstrukturerna som gäller.
Så länge det ryska samhället och den ryska demokratin kännetecknas av devisen ”En man – en röst”, det vill säga enbart Putins röst, så bör vi med oro följa utvecklingen i Ryssland.
Den inre samhällsordningen i Ryssland, och grannländernas väl och ve, är beroende av att landet har ekonomin i balans.
Det är ekonomin som avgör Rysslands framtid och öde. Det borde Putin och hans mannar inse och därför vidta de åtgärder som behövs för att erbjuda verksamhetsförutsättningar för en ny ekonomisk (r)evolution i Ryssland.