Rapporteringen om den pågående ebolaepidemin i Västafrika har av naturliga orsaker mest fokuserat på den mänskliga tragedin – på de tusentals liv som redan gått förlorade – och på den snabba­ smittspridningen. Det är de akuta konsekvenserna som intresserar och oroar omvärlden just nu. Men utbrottet har även ­andra konsekvenser som det talats ganska tyst om. Konsekvenser som väst­världen förmodligen kommer att glömma rätt snabbt, eller så fort man lyckats bekämpa blödarfebern i de värst drabbade länderna­ Sierra Leone, Guinea och Liberia. Det handlar om ekonomin, om samhällsutvecklingen och om ­behovet av att med snabba ryck reformera världshälso­organisationen WHO. I september publicerade Världsbanken en rapport om de ekonomiska följderna av ebolaepidemin. Banken laborerar med två scenarier för de tre u-länderna. Det ena utgår från att man ­lyckas ­hejda spridningen relativt snabbt. I så fall dräneras ekonomin i området på 77 miljoner euro nästa år. I värsta fall – om utbrottet blir långvarigt – kan det röra sig om förluster på 638 miljoner euro under ett år. Det är enorma summor som gräver enorma hål i världens fattigaste länder. För att inte tala om alla andra avtryck som denna i grunden mänskliga tragedi lämnar efter sig. Enligt det värsta scenariot kommer tillväxten att falla med nästan tolv procent i Liberia, med cirka nio procent i Sierra Leone och med drygt två procent i Guinea. Så går det när ett helt sam­hälle bromsar in på bred front. Färre jobbar och konsumtionen och ­exporten stannar av. De framsteg som de här länderna har gjort under de senaste åren håller på att raderas. Vilket i sin tur ökar risken för oroligheter och hungersnöd. Västvärlden bidrar med pengar men det går trögt. Härom­veckan meddelade till exempel Finlands utvecklingsminister ­Sirpa Paatero att regeringen pumpar in 7,1 miljoner euro i FN:s ebolafond (totalt uppgår det finländska stödet till 10 miljoner). Ett är ­säkert: Det kommer att krävas mycket mer än så för att stötta den vacklande ekonomin och trygga samhällsordningen. I Sydsvenskan skriver Christer Jönsson, professor emeritus i statsvetenskap vid Lunds universitet, om hur ebolakrisen blott­lägger andra mer djupgående problem som fattigdom, social misär och undermålig infrastruktur (22.10): ”De akuta ansträngningarna­ att hindra virusets spridning, ’brandkårsutryckningarna’, måste­ med andra ord kompletteras med långsiktig ’räddningstjänst’ som gäller social och ekonomisk utveckling.” På sikt handlar det ­inte bara om att bygga upp infrastrukturen, det handlar om att ­göra det på ett sätt som avvärjer nya epidemier. Frågan är ändå vem som ska stå vid rodret. Världshälsoorganisationen WHO har hittills misslyckats med att samordna den globala kampen mot sjukdomen. Åtgärderna – däribland de preventiva – har varit otillräckliga och för långsamma. Ebola är inget nytt och okänt virus, det har gått nästan 40 år sedan det första kända utbrottet 1976. WHO har alltså haft tid på sig. Här kan den finländska regeringen trycka på för att få en förändring till stånd. En organisation av WHO-slag ­låter sig inte reformeras över en natt men det som pågår i Väst­afrika visar att något måste göras. Ebolaepidemin visar också varför vi behöver traditionella medier.­ Nyhetsrapporteringen har överlag varit sansad och faktafokuserad. Skräcken, som på många håll är värre än själva smittan, har däremot snabbt fått fotfäste i de sociala medierna. Där sprids den som en löpeld.