Ännu ett klimatmöte kom och gick. Utfallet av de två gångna december­veckornas förhandlande i Lima, Peru betecknas som magert. Det kan sammanfattas med ett ord: frivillighet. De 196 parter som undertecknat FN:s klimatkonvention (UN Framework Convention on Climate Change, förkortat UNFCCC) ska själva formulera sina klimatmål enligt vad de finner rimligt. Om ett år, i december 2015, fortsätter sedan pusslandet under ett möte i Paris. Förväntningarna trissas upp, än en gång. Frivillighet har sina fördelar och en frivillig överenskommelse är bättre än ingen överenskommelse alls. Men särskilt effektiva är frivilliga åtaganden inte och här gäller det en fråga som en m­ajoritet definierar som en av mänsklighetens stora – och brådskande – ödesfrågor. Det faktum att klimatförhandlingarna framstår som byråkratiska och omständliga – ett ständigt, tämligen resultatlöst tuggande av i stort sett samma sak – har bidragit till att minska den stora allmänhetens intresse för det som sker under mötena. Det kunde vägas upp av ett levande engagemang och pådrivande aktiviteter på gräsrotsnivå. Men riktigt så ser det inte ut, även om det finns ljuspunkter. EU försöker agera pådrivande och har i höst fått till ett överenskommelse om att utsläppen av växthusgaser ska minska med 40 procent till 2030. Samma år ska andelen förnybar energi uppgå till 27 procent. Samma procentandel gäller för energieffektiviteten. Men till exempel Greenpeace kallar det här för luktsalt när det som skulle behövas är chockterapi. Finland då? Vi ligger 10-20 år efter övriga Norden när det g­äller att dämpa klimatförändringen och business i anknytning till det, sa Pertti Korhonen vid en paneldiskussion vid Meteorologiska i­nstitutet för en dryg månad sedan. Korhonen är vd för börs­bolaget Outotec (tidigare Outokumpu Technology) och kan väl främst antas vara intresserad av den business klimatförändringen öppnar för. Han leder också sedan i somras föreningen Climate Leadership Council som vill stärka näringslivets och forskningens beredskap att svara mot och dra nytta av de hot klimatförändringen och de sinande råvarorna utgör. Korhonen ser ett problem mellan öronen för många finländska investerares del. I stället för att investera ansvarsfullt i lösningar som har framtiden för sig biter många sig fast i gammaldags, k­onservativa investeringsbeslut. Ett businesstänk är definitivt inte den enda stora lösningen på klimatfrågan; utsläppshandeln har inte frälst världen. Men det kan ge draghjälp. En ändring av bokslutsdirektiven inom EU kan också, småningom, få betydelse. Från och med 2017 måste de stora börsbolagen rapportera om sitt ”ansvarstagande”, i praktiken sina utsläpp, i boksluten. I den paneldiskussion där Pertti Korhonen medverkade deltog också Tuomas Mattila, jordbrukare och specialforskare vid Finlands miljöcentral. Jordbruket bör ses som en lösning när det gäller att dämpa klimatförändringen, inte enbart som en utsläpps­källa, sa han. Ute i världen vinner den så kallade carbon farming-rörelsen terräng. Den innebär att odlarna maximerar bindningen av kol med hjälp av växternas fotosyntes. Nej, ingen är enbart klimatskurk eller enbart klimathjälte. Alla grupper utgör samtidigt både problemet och lösningen.