Qaisar Mahmood går ofta klädd i kostym. Förutom att han är författare är han även byråkrat. När han träffar andra svenskar tilltalar de h­onom ofta på engelska. Det hör liksom inte till att en man med Mahmoods utseende går klädd i kostym. Att han bott i Sverige sedan sju års å­lder eller att familjen flyttade till Sverige för att pappan fick jobb där spelar ingen roll. Men vad tycker han själv, är han svensk? – Nej, jag känner mig inte svensk, men jag försöker. Jag blir hela tiden påmind om att jag inte ska göra det. Det är inget elakt men folk låter mig förstå att jag är annorlunda. Därför har jag beslutat att jag ska känna mig svensk. Om jag inte själv gör anspråk på att vara svensk så kommer det aldrig att lyckas. Innan han skrev sin bok ”Jakten på svenskheten” åkte Mahmood över 9.000 kilometer på motorcykel genom Sverige. Han besökte storstäder, mindre orter och ännu mindre nästan avfolkade samhällen. Han fann egentligen ingenting som direkt förenade dessa människor som kallas svenskar. De har inte samma åsikter, lynne, normer eller ens utseende. Däremot fanns det en sak som majoriteten av de han mötte hade, nämligen en bestämd uppfattning om vad som kännetecknar en svensk och svenskheten. – Sverige har förändrats rätt snabbt. Den svenskhet som fanns för 40 år sedan ser inte längr­e lika­dan ut. Ändå har de flesta fortfarande bilden av att s­venskar är blonda, långa och lite blyga. Men den bilden är långt i från sanningen. Cirka en fjärdedel av dagens svenska befolkning är invandrare elle­r har invandrarbakgrund. Och de representerar omkring 170 olik­a natio­naliteter. Frågan är om det längre finns något typiskt svenskt? – Jo, kebabpizza. Ta vilken liten ort i Sverige som helst och du hittar en pizzeria som serverar kebabpizza. Det finns ingen annanstans i världen. Det är möjligt att Mahmoods slutsats om vad som är det allra svenskast­e skulle få flera representanter för Sveriges tredje största parti, Sverige­demokraterna, att sätta kaffet i vrångstrupen. Men Mahmood känner ingen större stress över det höger­populistiska SD:s valframgångar. – De har lyckats fånga en problembild som verkligen finns i Sverige. Partiet tilltalar de som har svårt att hitta sin plats. I stället för att förfasa sig över SD:s framgångar vill Mahmood fokusera på de andra partierna. – Jag hoppas att de andra partierna blir bättre på att fånga upp missnöjda väljare, säger Qaisar Mahmood. För den svenska integrationspolitiken har enligt Mahmood inte till alla delar varit en framgångssaga. Eller egentligen vill han inte tala om integrationspolitik, utan kallar den en form av invandrarpolitik. – Politiken går ut på att folk som flyttar till Sverige ska anpassa sig. Dessutom blandar man ihop integrationspolitik med flyktingmottagande. Politiken går ut på att folk kommer hit, de lär sig ett nytt språk, kommer ut på arbetsmarknaden och förutsätts bli en del av samhället. Men integrationspolitik handlar om att förändra samhället, utgå ifrån vilka behov som finns. Invandringsfrågan är enligt Mahmood speciellt svår i de nordiska länderna. – Det beror på den nordiska välfärdsmodellen som innebär att alla ska ha rätt till en viss livskvalitet. Till exempel Pakistan är ett av de mest flyktingintensiva länderna i världen. Men så har men heller ingen standard för sina invånare, vilket betyder att det inte är någon skillnad hur många personer som kommer. Innebär det att all integrationspolitik i Norden är dömd att misslyckas? – Nej, inte alls. På 1700- och 1800-­talen hade vi ståndsamhället. Man lyckades ta bort olikheterna mellan adeln, präster, borgare och bönder, som på den tiden var självklara.