Klockan 21:32. Måndag kväll. Går längs Strandgatan, förbi fängelset. Arg, trött, ledsen, men fast besluten om att den stelfrusna hare jag kånkar i den blå Ikeakassen ska få ett värdigt avslut. Tusen tankar gror i mitt huvud. Tänk om någon ser, att här går jag, här går vi, med en stelfrusen hare. För inte hör det väl till vanligheten att någon promenerar längs Strandgatan med en stelfrusen hare i en blå Ikeakasse en måndag kväll. Men klockan 21:32 en måndag kväll går det inte speciellt mycket folk längs Strandgatan. Bara jag, min kompis och haren. Eller, haren går ju inte längre, men ni förstår vad jag menar. Ändå känner jag mig iakttagen. Jag är medveten om att det i de gråvita, höga betongklumparna som tornar upp vid sidan av gatan finns människor. Människor som kanske ser ner på gatan och funderar, vad är det tro som hon kånkar runt i sin blå Ikeakasse klockan 21:32 en måndag kväll. Det får mig att känna mig obekväm, stressad. Att aldrig vara riktigt ensam, alltid ha folk omkring mig. Jag kan inte bära haren i den blå Ikeakassen i fred. Jag är medveten om att folk högst antagligen inte lägger märke till mig. Men ändå. Jag är uppvuxen i en liten by nära havet som ni högst antagligen inte känner till. I byn kan jag gå omkring med en hare i en blå Ikeakasse utan att någon ser mig. Och det är så jag trivs. Jag har svårt att vänja mig vid de där betongklumparna fyllda av folk, vid att möta folk på gatan vart än jag går. Under senare år har jag tillbringat den större delen av veckorna i Vasa. Inte sällan ifrågasätts jag över att jag åker hem så fort jag får chansen. Vad finns där att göra egentligen? Ingenting? Visst är det så, att alla där borta i ingenstans kokar hembränt i sina garage? Har ni internet, rinnande vatten, elektricitet? Ja, nu ska vi inte överdriva, men folk tycks ibland tro att tiden på landet står stilla, att där finns ju absolut ingenting. Men där finns det allra viktigaste för mig – ett lugn som inte går att hitta någon annanstans. Sett utifrån har byn jag växt upp i faktiskt inte så mycket att erbjuda. Här finns en bybutik, ett dagis och två bönhus. Men det är här jag trivs bäst. För även om det inte hör till vanligheten att jag springer omkring med harar i blå Ikeakassar är jag medveten om att jag kan om jag så bara vill – utan att någon ser. Utan att någon dömer. Här finns ju det där lugnet som jag inte kan hitta i en stad. Lugnet som jag inte kan leva utan. Med öppet sinne och längtan flyttade jag till Vasa. För en gång tyckte jag faktiskt att min hemby var grå och tråkig. Men snabbt efter flytten väcktes insikten om var jag verkligen hör hemma. Jag var tvungen att flytta bort, att se på byn ur ett annat perspektiv, för att förstå och kunna uppskatta den igen. Ibland behöver man komma bort ett tag, ta en paus, från det man håller kärt. Bara för att man ska lära sig att uppskatta det igen. För nu har jag förstått att jag är en tvättäkta lantis. Och hur det blev med haren i den blå Ikeakassen då? Ja, han blev räddad från den kalla betongen och vilar nu tryggt under den finaste granen vi kunde hitta. Där ligger han nu, med havsutsikt och allt.