Vi har haft vårt egna område på Vasabladets hemsida där vi publicerat artiklar. Där har vi gjort allt vi kunnat för att få uppmärksamhet och läsare. Vi har lyft på varje sten för att hitta nyheter och spännande ämnen. Vi har gjort vårt bästa för att vara effektiva, kreativa och korrekta.Våra publiceringar har skapat debatt. Vi har velat ha det så. En text är som bäst ifall den betyder något för mottagaren. Även om det är irritation eller missnöje. Vi har stavat fel och haft faktafel. Vi har fått kommentarer. Våra alster har blivit både hyllade och kritiserade. Men det bästa är hur mycket vi lärt oss. Det är svårt att vara journalist. Mycket svårt. Man ska klara av att vara snabb och effektiv, utan bekostnad på kvaliteten. Samtidigt ska allt vara grammatiskt korrekt. All fakta måste vara rätt. Dessutom bör artikeln locka till läsning. En intressant rubrik är ett krav för att läsaren ska stanna till vid texten. Förutom att journalisten jobbar hårt för att producera högklassiga texter så konkurrerar den dessutom alltid med andra. Vem publicerar först? Vems text är intressantare? Hur ska vi göra för att just vår artikel ska läsas? Men ändå är det just det här som är charmen. En journalist får lära sig lite om många ämnen. Man får träffa och prata med människor i olika livssituationer. Man får höra historier och förmedla dem vidare. Man får undersöka och man får gräva. Man är både älskad och hatad. Under dessa dryga två veckor på Vasabladet har vi fått en liten inblick i redaktionernas värld. Vi har sett lite av de krav som ställs på journalister. Vi har hunnit göra misstag och lära oss av dem. Vi vet att det inte är någon lätt bransch. Vi vet att tiderna är svåra och att vi troligtvis inte kommer få något jobb. Men vi brinner för det vi gör. Vi har redan hunnit inse att medievärlden är något för oss. Vi i Gfem kommer kämpa, för vi vill också vara med.