Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Häromveckan samlades tusentals forna gaturallyfans till en sista natt med gänget, där folkvandringen startade som ett hugskott på Facebook. Folk trängdes i det legendariska Terrazzohörnet, köade framför Källardörren som aldrig öppnades, drog in avgasångorna från den stillastående bilkön, tjöt av förtjusning över burnande gummidäck. De sociala medierna överöstes med glada tillrop, nostalgibilder och dagsfärska selfieporträtt. Det blev en kväll att minnas för oss som var med då det begav sig och som hade nöjet att delta den här marskvällen 2015. Själv strosade jag omkring bland idel kända ansikten och smågnolade på Vreeswijks "På gatorna drog folk omkring", en klassiker som sjöngs i mitt 70-tal av grundskola och under en tid när pedagogerna åtminstone för en stund lyckades blunda för cynism och hoppas på världsfred. Och mycket riktigt, Sofie Stara på Österbottens Tidning valde att rubricera sitt gaturallyreportage (14.3) med samma titelrad. Nostalgin är sammansvetsande. Vi känner gemenskap med andra som var närvarande under samma historiska tid, på samma plats. Nostalgin rör vid det barn eller den ungdom vi en gång var, när livet låg öppet och facit ännu inte fanns. Vi känner oss sedda och bekräftade. Vi känner rötterna dra i oss. Nostalgin är också sin motsats. Den är exkluderande. Den stänger andra ute, de där andra som inte vistades på samma plats, under samma tid. Den kan också sticka till i det lilla barn som inte fick vara med på skolgården. Den kan visa sin rygg åt den unga människa som inte fick vara med i gänget. Anna Odells självbiografiska film "Återträffen" (2013) är en påminnelse om nostalgins ondaste sagor. Plötsligt är det ingen som vet, ingen som minns och alla har glömt varför klassens värsta mobbningsoffer inte blivit bjudet på klassträffen tjugo år senare. Jag läser första sidan av det sundska nytrycket. De klassiska inledningsraderna beskriver Jakobstad som "ett satans råtthål" och Jakobstads samlyceum som ett "ännu större råtthål". Jag slungas tillbaks till 2B, året är 1987. Klassens coolaste brud högläser under sitt bokföredrag, vi andra rodnar och skruvar på oss. De där orden är så fel på den platsen, och just så trotsiga som vi själva längtar efter att vara. Jag småler åt det naiva. Så sött. Nostalgin handlar alltså om att plocka russinen ur kakan. Den tränger bort berättelserna om vardagstristess och ren smärta, om dagar då vi helst önskade bort våra egna råtthål. I det nostalgiska tillståndet känner vi oss rentav lite mera levande och som om livet har en djupare mening. Nostalgi, visst. Åtminstone för en stund. Ifall nostalgin utvecklas till ett mer permanent tillstånd eller rentav till en livshållning, så är den inget annat än ett substitut för livets tomhet. Vi som nått livets middagstid lider lätt av den sortens tomhet, ett gift som fördunklar blicken framåt.