Inbjudan till medaljutdelningen i Bjurbäck kom som en överraskning för honom. Han fick ”en liten kopparbit” strax efter kriget. Senare har han fått förtjänsttecken från Krigsinvalidernas Brödraförbund, men finska staten har inte hört av sig. – Det känns väldigt roligt att vi uppmärksammas. Jag h­ade inte väntat mig någonting, men det är bra att vi får litet uppskattning i alla fall, säger han. Viktor Silfver var aldrig ute vid fronten utan var inkallad i Ekenäs och Dragsvik sist­a halvåret före krigs­slutet. Två av hans bröder stupade i kriget, Elis i Säntämä 1941 och Gustav på Karelska Näse­t 1944. – Jag var så rädd att jag också skulle vara tvungen att f­ara i väg. Det var bara fråg­a om timmar innan vi som var i Dragsvik skulle ha skickats till fronten då freden kom. Gustav var för resten den s­ista Malaxbon som stupade. Vad tänker du nu om kriget? – Jag tänker mest på de flyktingar som nu måste lämna ­sina hemländer. Krig är alltid hemskt och nu finns det ju också terroristorganisationer som är riktigt grymma. Någon måste absolut hjälpa flyktingarna. Till exempel Europ­a kunde ta emot fler. Det är klart det kan vara knapert med pengar, men det här är sådant som borde skötas. Han är nöjd för egen del och tycker att veteranerna blir väl omhändertagna. – Vad jag vet får vi det vi behöver, åtminstone här i Malax. Tiden efter kriget har varit bra och Finland betalade sina skulder efter kriget, trots att ingen trodde att vi skulle klara det. Strax efter kriget arbetade Viktor Silfver en tid på Malax Handelslag men blev sedan jordbrukare, ett yrke han h­ade ända tills sonen Peter Silfver tog över gården. Han har varit aktiv i många föreningar, först i Övermalax ungdomsförening, senare i Lantmannagillet, ÖSP och Röd­a Korset. I många år var han också med i kyrkofullmäktige i Malax församling. – Kyrkan är ett viktigt hemvist för mig. I flera år var han närståendevårdare åt hustrun Anna, som gick bort i vintras. – Sorgen, saknaden och ensamheten känns svår nu. Vi var gifta i 74 år. Han bor hemma på gården i Övermalax och sköter sig i stort sett själv med hjälp av de båda barnen som finns på när­a håll, dottern Christine Sjöblad och sonen Peter. – Jag har fått besvär med ryggen och hjärtat och tänkte att Christine kunde bli ­närståendevårdare åt mig, men jag anses vara i för bra skick. Han kör bil nästan dag­ligen, men till veteranfesten på måndag tänker han anlita sonen som chaufför. Blott hälsan står honom bi ska han natur­ligtvis personligen ta emot Vita Ros-medaljen.